Min vän

Jag har en vän som jag saknar med varje fiber i min kropp. Jag har en vän som jag aldrig ser, men som får mitt hjärta att slå och mitt bröst att värmas. Min vän är en magisk människa. Det finns inte ord som kan beskriva hur han kan ta mej till de bästa platserna i mej. Han driver mej också till vansinne. I hela mitt liv har jag önska mej en bror som honom. Och visst kan jag adoptera honom som brossan, men vi kommer aldrig ha delat det där som syskon delar. Uppväxt, föräldrar och minnen. Han kom in sent i mitt liv, han kom in i en period då jag var skör och utvecklades och blev jag. Eftersom han inte är min biologiska släkting och eftersom vår kärlek till varandra faktiskt är så stark så finns det alltid en liten släng av rädsla för att Marcelo ska bli svartsjuk. Oftast blir han det inte. För det min vän och jag delar är inte den typen av band. Han är min själsliga vän och aldrig min kroppsliga. Nu har han skaffat flickvän sen något år tillbaka och jag har ännu inte fått träffat henne eller sonen Stanely "the tax". Men nu snart, på fredag ska vi ses. Då ska vi kramas och titta på varandra igen. Jag kommer att skratta, bli varm och känna mej som en bättre människa. Det gör han med mej. Jag kommer att retas och vara den jobbiga lillasystern och sedan kommer våra vägar att skiljas igen. Jag hoppas hela hans familj kommer hit i sommar och bor någon helg. Jag hoppas jag tar tiden och åker till Stockholm och får spendera tid med honom i vår. Det kan inte vara en omöjlighet. Det kan det inte.

Nu är jag glad!