Translate

lördag 26 december 2009

Hur gör man?

Idag träffade jag min kusin. Hon är 6 månader yngre än jag. Jag har vuxit upp med henne. Hon är det närmaste en syster jag någonsin kan komma. Hon delar delar av min historia, hon kan en del om mina innersta hemligheter. Jag känner henne. Jag kan läsa hennes ansikte som en karta. Jag känner hennes linjer, hennes uttryck. Jag kan hennes ögon. Jag vet en del av hennes innersta hemligheter. Jag har varit med på en del av hennes svindlade resa, hon har varit med på delar av min. Hon är så nära men så långt borta.

Hon är arg på mej. Hon vill inte veta av mej längre. Hon vill inte prata med mej inte ha kontakt. Och jag vet inte varför, för det vill hon inte säga. Men jag är inte arg på henne.

När vi träffas, så som vi gjorde dag har jag inte en aning om hur jag ska behandla henne. Hon är ju så familjär. Hon är ju liksom min. Jag kramade hennes syster, ska jag krama henne? Hon vill ju inte veta av mej, men distansierar jag mej ännu mer om jag ignorerar henne. Förolämpar jag då henne, ger henne mer vatten på kvarnen? Ska jag prata med henne? Ska jag titta på henne? Gör jag det inte utesluter jag ju henne från samtalet. Är det då ok, för hon vill ju inte prata med mej? Hade jag inte brytt mej om hennes känslor hade det varit enkelt, men kom ihåg, det är inte jag som är arg. Jag vill vara trevlig. Jag är trevlig. Men jag vill inte tränga mej på. Hon har ju tydligt sagt ifrån, men när hon ler och hälsar, hur mycket ska jag då ignorera henne. Det är klart jag hälsar, men kramas? Jag kramade, men hon kanske tycker det är skit jobbigt. Men det verkar inte så.

Hon var trött idag. Det var för mycket folk på stan. Hon brukade bli trött av det. Men det var en annan trötthet också. Hon såg ut att ha sorg i ögonen men också hopp. Det känns som hon blickar framåt. Jag hoppas hon gör det. Inte bara lever i nu och i då utan även ser framtiden. Hon kändes inte lika arg som förut. Men jag fick känslan av att hon har många beslut att fatta, eller att hon har många trådar att hålla reda på. Att något var lite för mycket. Men jag har ingen rätt till henne längre. Jag har ingen rätt att lägga mej i, ingen rätt att lägga en tröstande hand på hennes kind. Hon har tagit den rätten från mej.

Eftersom jag fortfarande älskar henne, och inte är arg så blir jag osäker. Jag bli lite stum, lite fladdrig. Jag vet att saker och ting har förändrats mellan oss. Jag vet att vi inte kommer att vara i varandras liv i framtiden. Jag vet att hon inte kommer sörja vid min grav eller svara på telefonsamtal om jag är i nöd. Jag vet att hon inte kommer komma över det som hon ser som ett svek, och jag vet att jag aldrig mer kommer att lita på henne igen. Det är förlorat mellan oss. Jag bad om en förklaring i somras, bad att få en chans att få veta hennes anklagelser, bad att få frid i min egen själ. Hon sa att hon inte ville ge mej det. Hon ville inte träffas, inte ge mej det jag behövde, så jag får gilla läget. Jag får respektera hennes önskan. Och jag vill verkligen göra det. Därför är det så svårt att veta hur jag ska göra när vi träffas.

Vi kan aldrig bli delar av varandra igen. I det ligger viss saknad, viss lättnad.

Jag personligen tror att hon tycker jag svek henne när jag inte längre kunde finnas vid hennes sida varje dag. När jag inte kunde fokusera på henne längre. Jag tror, och det är min egen slutsats, att hon ansåg att jag svek henne när jag fick mitt första barn och han blev prio ett. I alla lägen. Sedan var jag prio två. Bobbo prio tre, Marcelo prio fyra och hon kom någonstans ännu längre ner. Från att ha träffats varje dag och spenderat hundratals fantastiska timmar i hennes soffa eller på promenader så hann jag knappt svara i telefonen. I ett läge när hon verkligen behövde någon. Klart hon blev sårad. Och för det kanske vi inte kan förlåt varandra. Men jag älskar henne än.

1 kommentar:

sachikoblog.com sa...

I just det här fallet tror jag att tiden kommer överbrygga alla hinder ;) Tiden är ju så fantastisk på det sättet. Ni är ju inte fiender på något sätt så därför är väl kramar helt okej. Jag tyckte mig se en strimma av glädje hos syster efteråt. Den kramen betydde nog en hel del. Faktiskt.