Translate

tisdag 15 december 2009

Min verklighet, en illusion?

När man har varit sjuk så länge som jag har börjar man tillslut tvivla på att man verkligen är sjuk. Tänk om det bara är inbillning? Tänk om jag bara hittar på, för att andra ska tycka synd om mej? Eller för att jag ska ha nåt att skylla på? Tänk om jag är fet för att jag äter fel? Eller att jag är trött för att jag blivit lat? Kan det vara så? Varför finns det ingen direkt sjukdom som de kan sätta fingret på och säga, vet du vad, alla dina besvär beror på det här.

Jag fick ett brev idag. Från medicin mottagningen. Jag har en telefontid i morgon. De skulle höra av sej efter jul. Jag vet inte vad jag är mest rädd för. Jo, det vet jag förresten. Jag är livrädd att de ska säga att de inte hittat något. Men jag är också rädd för att de ska säga att jag är döende. Men ska sanningen fram blir jag lika besviken om de har hittat något, men att de inte kan göra någonting åt det.

Jag är trött på alla diagnoser de inte kan behandla. Jag är trött på att inte vara stark och smidig. Jag är trött på att vara trött.

Varför ska de ringa i morgon? De sa att svaren skulle komma efter jul.

Mentalt har jag börjat bereda mej på en käftsmäll. Men hoppet, det där jävla hoppet säger åt mej att inte ge upp, att den här gången ska det bli bra. Det gör att jag inte är beredd för käftsmällen. Jag är naken inför den sanning som ska redovisas i morgon. Det gör mej sårbar. Jag får inte vara sårbar. Jag är en mamma som måste vara stark. Inte ge upp, inte förlora glöden.

Mitt starkaste vapen är glöden. Viljan till att styra mitt eget öde. Lusten att skratta i regnet. Jag har alltid varit lite mer. Lite starkare, lite mer passionerad. Nu är jag lite mindre, men glöden är lika stark. Men det tär på krafterna. Det tär och det söndrar skeppet. Jag läcker. Jag håller ihop men jag läcker. Glöden måste vara där. Den måste få explodera i mitt bröst, för vad annars har jag kvar. Jag blir inte jag.

Jag tittar på min dotter och ser samma frenesi som jag så väl känner från mej själv. Jag ser samma stora förmåga, samma charm, samma glöd. Många gånger har jag frågat mej själv vad som gick fel. Jag hade alla förutsättningar. Min personlighet var enorm, min kraft outtömlig. Nu är jag intet. Jag är tyst, trött och grå. Jag vill hitta tillbaka till min innersta Mittimellan N. Jag vill hitta den tuffa okuvliga, fria tjejen som tog lagen i egna händer. Hon som styrde ödet mot lugnare men roligare forsar. Jag vill återigen vara den som får alla att le. Alla log jämt förut åt mej.

Jag har tappat balansen. Hittar den inte. Det är en kamp att varje dag snurra runt på vrak delarna och vägra låta sej nedslås. Men vad är alternativet? Jag föredrar att vara optimist. Jag föredrar att skratta varje timma, även om skrattet kanske inte klingar lika smittande längre. Jag vill fortsätta bry mej, även om kraften att göra det får mej att däcka på kvällen. Jag fortsätter fråga, fortsätter engagera mej, för annars skulle jag sluta vara jag. Jag måste få vara jag för min skull. Jag måste vara jag för barnens skull.

Under mina medicinutredningar har jag ömsom trott att jag ska bli galen, ömsom trott att jag är sinnessjuk. Jag har varit döende, steril, inbillningsjuk. Jag har kämpat mot inkompetenta läkare, mot läkare som inte orkar. Jag har slagits som ett djur för mej, för jag är värd det. Det här är mitt liv. Ingen annan kan leva det åt mej.

Jag tittar på mina barn och smider drömmar. Sedan stoppar jag mej. Om jag smider drömmar så förverkliga de åt dej själv, intalar jag mej. Och det ska jag. Bara jag blir frisk. Bara jag får tillbaka min ork.

I morgon ska jag få en dom. I morgon kommer jag rasa ner i förtvivlan eller bli skrämd så nackhåret reser sej. Det jag hoppas på är att jag ska bli lättad. Att mina tårar ska rinna nedför mina kinder och att jag kan sjunka ner på knä och tacka alla änglar och hjälpare för att kampen börjar lätta. Att ljuset i tunnel kan glimtas.

Jag är nervös. Hon kan säga att jag har tumörer eller förstörda organ. Hon kan säga att proverna inte visar någonting, och hon kan säga att hon har ett förslag.

I morgon klockan ett ska jag vänta på telefonsamtalet.

I morgon får jag se vad reaktionen blir.

1 kommentar:

sachikoblog.com sa...

Men hur gick det med samtalet? Fick du några besked?