00-talet

År 2000 bodde jag i Stockholm och jobbade i huvudsak med barnfotografering. Jag pendlade ner varje helg till Norrköping där Marcelo bodde kvar. I slutet av året fick vi veta att min faster skulle flytta från Karstorp. Marcelo som inte velat bo ihop eller aldrig sätta sin fot på landet, högg som en kobra, och det blev klart att vi skulle flytta in i huset under våren. Efter tio år tillsammans skulle vi äntligen bli sambos! 2001 tog renoveringen av det gamla, slitna torpet, där min farfars far bott, fart. I maj hände olyckan som förändrade allt. Marcelo kraschade med sin motorcykel i 180km/h. Han landade på huvudet och jag stod och tapetserade vardagsrummet. Jag kom till sjukhuset före honom och till en början förstod vi inte hur illa skadad han var. Han behövde hjälp med allt. Precis allt, från att hålla snoppen när han kissade till att klia sej på näsan. Han kunde inte sitta upp, för då kräktes han och all personlig hygien fick jag och hans föräldrar dela på. Läkarna förklarade att förlamningen berodde på att hjärnan var svullen. Det skulle bli bättre. Sakta rehabiliterades han tillbaka och bara ett par månader senare satt han på en mototcykel igen med gipsad arm och krossad fotknöl. Minnet och personligheten förändrades och det varade i flera år innan han blev sej själv igen. Efter semestern kändes det inte bra att lämna honom fem dagar i veckan så jag sa upp mej och ringde till en skola och sa att jag skulle börja på måndag. Jaha, sa de och gav mej ett vikariat. Under den tiden började jag insjukna och tillslut blev jag sjukskriven. Ett tillstånd som varade i två år. Två hemska, hemska år. Men Bobbo införskaffades och vi hann göra början till en TV serie som tyvärr blev skåpsmat då även producenten insjuknade. Jag kände mej tvungen att göra nåt åt döläget och sökte till lärar- utbildningen. Jag kom in och jag blev gravid. Sonen kom ut, jag blev frisk och livet förändrades. Marcelo bytte jobb och helt plötsligt var han ALDRIG hemma. Verkligen ALDRIG. Det var ändock fantastiskt att ha blivit mamma! Elva månader senare var jag gravid igen och jag fortsatte må bra. Skolan gick bra, Marcelo fortsatte jobba som en galning och vi började söka efter ett nytt boende, då det lilla torpet blev för litet och slitningarna med farmor som ägde huset blev för stora. Sonen började dagis, vi köpte vårt nya hus och började renovera. Till jul var hon planerad men i jaunari 2007 föddes vår första dotter. Tomten började göras i ordning och jag fick aldrig sova. Med aldrig så menar jag 20 minuter åt gången vid tre, fyra tillfällen per dygn. Det var allt. Marcelo jobbade fortfarande jämt och även om det slet lite på vårt förhållande har vi aldrig varit i gungning. Sju månader efter att min fantastiska dotter föddes hade jag en ny bulle i ugnen och 2008 föddes barn nummer tre. En horribel förlossning genom planerat kejsarsnitt, med bedövning som släppte, bruten svanskota, infektion i såret och samtidigt en JÄVLA massa strul med det nya huset vi byggde på tomten. Till hösten kunde vi flytta in och även om inte turerna är över än med husbygget bor vi nu i vårt fina hus med våra fantastiska barn och med ett förhållande som är starkare än någonsin. Min hälsa har försämrats och datumet för skolavslutning närmar sej. Bobbo har hunnit bli sju år och sonen blir snart fem. På vägen har jag behållt mina vänner, förlorat en kusin och vunnit massor av visdom och förlorat all min sociala kompetens. Så under de senaste tio åren har jag bott i fyra olika kommuner, Stockholm, Bromma, Norrköping och den lilla ort jag lever i idag. Jag har arbetat med fotografering, som lärare, assistent och butiksbiträde. Nu är jag student.

I bland kan man tycka att det är lite stiltje i livet men om man tittar tillbaka så händer det så mycket, så mycket! Jag känner på mej att de närmaste tio åren kommer innebära minst lika mycket, om inte mer!