Hack i skivan

Varför hakar en onykter hjärna upp sej? Varför måste den tjata och tjata om samma sak som en dålig melodi som aldrig tar slut? Alla reagerar vi olika när vi bli onyktra. Marcelo blir som en kärlekskrank femtonåring som fastnat på -Jag älskar dej. Du är världens bästa. Du är världens bästa fru, kan du inte säga att du är min fru? Jag älskar dej, Kan jag få en puss till? Du är världens bästa. Du är världens bästa fru, kan du inte säga att du är min fru? Jag är inte så full. Jag älskar dej. Kan jag få en puss. Jag älskar ju dej. Du är världens bästa fru.....

Ja, ni förstår säkert. Jätte gulligt. I fem minuter. En halvtimme senare inte så roligt.

Till saken är också att han INTE vill gifta sej med mej. Vilket han starkt argumenterat för i 17 år. Det är det sista året när jag sagt att jag inte vet om jag vill gifta mej längre som han har börjat att försöka få mej att säga att jag vill igen. Jag antar att det är för att han känner sej trygg då. För han vill verkligen inte bli lämnad.

Nåväl, just detta hack i skiva syndromet får mej att bli stel och arg. Jag får reaktioner som jag har jätte svårt att tygla. Och just kärleksförklaringar på fyllan får mej att bli.....nästan äcklad. I natt kom han hem efter en firma fest med just detta hack i skivan. Jag rflekterade inte så mycket då först förens jag höjde rösten och bad honom att vara tyst i fem minuter eftersom han var som Mittimellan N som aldrig riktigt kunde sluta prata. Han blev sårad. Han blev tyst. Jag satt och tittade på en dokumentär om Obama som var ganska intressant, och jag missade en hel del eftersom han ville att jag skulle säga att jag var hans fru, och jag vägrade, eftersom jag inte är det. Tillslut somnade han, sedan körde jag honom i säng. Jag sov på soffan. Inte för att jag var arg, utan för att alkohollukten ger mej huvudvärk och för att barnen kommer dit jag är, och jag ville inte att de skulle sova i dito stank. Så i natt har jag delat på soffan med mina tjejer. Men nu på morgonen har jag funderat på mitt beteende.

Det behövs inte ens en amatörpsykolog för att inse att denna känsla av obehag är ett resultat av den uppväxt jag har. Från att ha gått från att vara ett älskat barn, jag visste att jag var älskad, till att bli ett onödigt ont, för att jag stod i vägen för festerna och drogerna, så var vägen väldigt kort. Det gick på nåt år. Kärleksbetygelserna kom på fyllan, i rätt rus. Och de upprepades och upprepades och upprepades, som en vinylskiva med hack i. Några timmar senare fick jag fly eller gå emellan vuxna karlar och min mor för att de inte skulle slå henne sönder och samman. När nykterheten kom tillbaka försvann de magiska orden. Det har satt sina spår. Jag klarar inte riktigt av det där. Förr reagerade jag med att brusa upp, bli oresonlig och det kunde resultera i bråk mellan mej och min älskling. Men sen jag kom på mej själv kunde jag sätta ord på det och han fick förståelse för mina reaktioner och jag har lärt mej att dämpa dem. Men igår påmindes jag igen.

Jag förundras över att kroppsminnet är så starkt. Att en rationell människa inte kan hejda den flodvåg av känslor som vissa situationer väcker. Jag blir inte arg på mej själv, närmast förundrad. Jag känner ömhet för barnet som fortfarande lever i mej. Den lilla flickan som blev så orättvist behandlad. Jag klappar henne på huvudet i bland och viskar att allt kommer att bli bra. För det blir det. Jag väljer själv vilket liv jag vill ha. Och det är med vördnad och med stolthet jag ser på mej själv och inser att jag klarade det. Jag är kanske inte lika charmig som jag en gång var, inte lika sprallig, inte ens lika snygg( har jag någonsin varit det?). Jag är inte lika tokig, inte lika tongivande, inte lika självsäker. Men vet ni vad? Jag lever. Jag mår bra. Då får jag ta att jag ibland får reaktioner jag inte styr över. Jag har många år kvar att jobba på dem. Alla har sina ryggsäckar, och min är inte i dagsläget värre än någon annans. Kanske, kanske de är en styrka i vissa fall när det gäller att uppfostra mina egna barn.