Till mina döda vänner

Jag har de som inte finns hos mej längre. De som lämnat den här världen och nu lever som en stjärna i vårt minne. Några av er fick för kort tid på vår jord. Varför? Vad var det som beslöt att det skulle vara så? Vem mätte ut er tid? Det är många år sedan. Ni har varit döda mer än halva mitt liv. Men jag minns er. Jag kommer ihåg era ögon, skratten. Jag kommer ihåg er energi, men dragen har bleknat lite. Samtalen vi delat faller i glömska men vissa minnen är lika klara idag som då. Jag skrattar, jag gråter, men ni har slutat. Inga skratt, inga tårar. Ett stort intet har ni lämnat i mitt hjärtan. Andra tar er plats. Ni försvinner ut i skuggorna. Förut var ni hos mej varje dag, sedan varje vecka och nu några gånger i månaden. Hos de som stod er ännu närmare finns ni nog kvar varje dag. Jag hoppas det. Era gravar är tomma och tysta, era ben har förmultnat, kistorna spruckit. Jag känner inte er närvaro där. Känner inte er ande. Men här i sällskap med stjärnorna eller ute i skogen kan ni viska till mej. Ni ger mej råd, ger mej styrka. Jag känner er ångest, er vilja men vet inte vad jag kan göra åt det. Kanske det är min ångest? Min rädsla? Jag minns dagarna ni levde men också smärtan när ni försvann. Jag vill inte uppleva den igen. Jag vill inte att mina nära idag ska drabbas av döden. Jag vill ha dem kvar. Jag minns er, minns den bottenlösa förtvivlan era hål skapade. Vill helst inte känna så igen. Ni lät en ung flicka känna smärtan med förlusten. Ni förberedde mej, ni väckte mej, ni gjorde mej stor. Att jag uppskattar livet, vill leva fullt ut, mäter mina relationer med öden det gör jag tack vare er. Ni förändrade mitt liv, er död förändrade min personlighet. Fast att jag inte kan komma på något positivt med er död, inte något, är jag glad att det var ni som lärde mej den hårda läxan att ta vara på kärleken, ta vara på tillfället, vårda livet och värna om de som är viktiga i livet. Saker är saker. Viktiga men ändå så obetydliga. Relationer är det som när vår själ. Jag är glad att jag fick träffa er. Ni var viktiga i mitt liv. Era namn står skrivna i min bok. Ni är viktiga för mej. Jag minns er värme, jag minns när de hemska medelandet om er död kom. Jag håller allt vid liv. För ni är inte bara döden, ni var livet före. Er död har lärt mej något, min saknad har klingat av en bit. Ni var betydelsefulla både som vänner, och som du Camilla, som min räddare, min förebild, min ängel. Två gånger har jag träffat änglar av det lite mer okonventionella slaget. Med cigarett i mungipan, med ett asgarv, med svarta, trasiga vingar. Men ni lärde mej att flyga. Även om ni själva dog. Ni räddade min själ. Men ni kommer inte försvinna. Jag saluterar ert mod, saluterar ert minne. Trots att ingen pratar om er längre finns ni i mitt hjärta. Tack för att jag fick snudda vid era liv. Jag bugar mej mjukt och hoppas att åter en dag få se era vackra ögon.