Jag är desperat.

Jag förstår inte var denna matthet kommer ifrån. Jag är helt slut. Totalt färdig. Det gör ont i kroppen att behöva resa sej. Jag tappar tålamodet och blir grinig. Det är inte likt mej. Jag oroas faktiskt över denna personlighets förändring. Jag har svårt att hitta glöden och passionen. Tycker inget är riktigt upplyftande. Varje dag försöker jag hitta förklaringar till varför jag känner så här. Det är allt från att jag väger mer nu än jag gjort någonsin förr till att jag är deprimerad över att jag inte får äta choklad. Kan det vara ägglossning? Har jag kört på i för hårt tempo eller kanske är för lite sex är svaret? Jag letar bland stort och smått men kan inte hitta något svar. Jag vill inte att det ska vara min "sjuka" trötthet för då kraschar allt. Precis allt. Men jag hittar ju inga svar. Så känner jag mej ledsen och misslyckad. Mina barn förtjänar en bättre mamma och Marcelo längtar efter den vanliga Åza. Hon som ler, som skrattar, som flirtar. Kvinnan som lagar god mat, fixar plugget så han inte behöver märka något och sysselsätter barnen tills de med lycklig leende somnar sött i sina nybäddade sängar. Han saknar tjejen som fixar med kvälls te och smörgås när de små har somnat, hon som kryper upp till honom i soffan och berättar hur snygg han är. Herregud, jag saknar henne! Det har varit så här en vecka nu, men det känns som ett år! Det är olidligt. Jag orkar inte mer! Jag vill slå sönder något, jag vill skrika, jag vill kasta porslin i väggarna. Jag får panik!