Morgonstund har guld i mun. För första gången på evigheters evigheter fick jag i morse sova till kvart över åtta. SOVMORGON! Ännu en natt har Marcelo sovit i soffan, och jag gillar det inte. Jag tycker att vi ska sova tillsammans. Varje natt. Förra gången somnade han framför TV:n och vaknade inte förens det var morgon. Inatt hade alla barnen hittat in i vår säng så han valde att få sova ostört och med gott om plats i soffan istället. Av någon anledning tror inte han att våra barn är bärbara. Han skyller på att de alltid vaknar när han bär in dem. Så somnar de på hans mage i soffan sitter han där hjälplöst tills jag kommer och bär in dem i deras säng. Eftersom han aldrig nattar dem händer detta alla de gånger som han har dem på kvällen och jag är borta. Lite charmigt men ibland önskar jag att han kunde använda sina starka armar och bära in grynen, så att vi får bättre plats i sängen. När alla tre ligger där ochsnurrar runt är det väldigt ontom plats i vår dubbel säng.
När vi skulle flytta till vårt egna lilla hus stod vi i valet och kvalet vilken storlek på säng vi skulle ha. Hela våra liv har vi delat på 105 säng. Den hade vi dock haft sönder under några roliga timmar, så under vår Karstorps tid sov vi länge på en madrass på golvet. Vilket var praktiskt eftersom vårt sovrum där var litet och med kraftigt sluttande snedtak. Så skulle vi äntligen få ett ordentligt rum och frågan var hur stor säng vi ville ha. Jag röstade för 140 säng, han ville prompt ha en dubbelsäng. På den tiden hade vi endast ett barn, och han sov ständigt hos oss. Man jag ville att vi skulle ligga nära varandra, dela samma täcke, mysa, snosa varandra i nacken, precis som vi alltid gjort. Marcelo önskade att få sova. Tillslut vann hann striden. I början tyckte jag sängen var enorm. Det ekade bort till varandra. Vi delade inte längre täcke, jag sörjde. Men eftersom jag var stor och gravid blev det ganska snart rätt skönt med lite plats. Nu ångrar vi att vi inte tog en King size. Sängen är alldeles för trång de nätter tre små (läs långa och bökiga) barn vill dela plats med oss. Av den anledningen valde Marcelo att sova i soffan. Vi fick allihopa en natts lång välbehövlig sömn. Men jag fick lite för lite karl för min smak. Även om det var mysigt att ligga att titta på mina underbara barn när de sov, höra deras andetag, känna deras trevande händer över min kropp och höra dem sucka av lättnad när de kände att mamma låg där. Jag är deras trygghet. Jag är den de vill ha i sin närhet, den de längtar efter. Det är en rätt skön känsla faktiskt. Jag är deras kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar