Aj jag hör inte

Efter ett låååångt samtal med min kära Nettan igår blev det lite spel med ungarna. De fick sitt godis och de kollade på film. Själv fick jag skälla lite på min vän och hon fick skälla på mej. Jag tror vi är lika nöjda båda två med vår egen förträfflighet. Skillnaden är att jag idag vaknar upp till ett liv och hon vaknar upp till en värld av smärta. Att ha så ont att man inte hör är aldrig ett gott tecken. Själv har jag levt i denvärlden i många, långa år. Det började med min mage. Jag hade så ont att kroppen reagerade med att jag svimmade och var avsvimmad ibland över en timme. Att ta sej från punkt A till B krävde så pass mycket energi att om någon pratade med mej samtidigt kunde jag inte höra ett ord. Målet var bara att ta sej dit. Hela livet gick ut på att komma runt smärtan för att kunna göra det jag ville. Jag fick förbereda kroppen på att resa sej, jag var tvungen att sitta och ligga i speciella vinklar för att inte det skulle svartna för ögonen. Det var gluten allergi. Så fort det konstaterades var magvärken borta. Simsalabim, sju år senare och trettio diagnoser senare på förstoppning.Sedan fick jag mitt diskbråck när Mittimellan N var en lite bäbis. Ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg riktigt hur ont det gjorde. Har varit tvungen att förtänga det, för annars skulle jag aldrig orkat med det. Jag vet att jag inte kunde stå på benen när jag klev ur bilen utan var tvungen att hasa mej ur och lägga mej på marken raklång en stund. Jag vet vid ett tillfälle slutade högerbenet att fungera, så när jag satt i bilen var jag tvungen att använda händerna för att tvinga benet att trycka ner kopplingen. Jag kunde inte böja mej ner för att ta upp saker, varken min tvååriga son eller min bäbis eller deras saker. Jag blev en mästare på att använda tårna för att kasta upp saker till mina händer eftersom jag inte kunde böja mej ner. Stora N lärde sej att själv klättra ut och in i bilar, ta sej upp och ner på höga saker. Min lilla tjej fick finna sej i att bli lyft på de mest konstigaste sätten innan hon hamnade i tryggheten, min famn. Sängen var vår främsta lekplats och jag hamnade alltid sittandes någonstans med barnen framför mej, för jag kunde inte stå. Minnet av det är att jag fortfarande sätter mej på backen, oavsett väder när jag hämtar barnen. Så där sitter vi bland cyklar, ben och leksaker och kramas. Efter mitt diskbråck bär jag nästintill aldrig mina barn. De har egna ben men däremot sitter de väldigt mycket i mitt knä. Undantaget är förstås Lilla N som ännu inte kan gå. Men henne bär jag inte mer än absolut nödvändigt. Och det är mycket mindre än vad ni kan tänka er. Hon kan faktiskt krypa.

Men att leva i den världen där man måste välja mellan att duscha eller laga mat, för att man inte kan stå tillräckligt länge för att gör båda, är fruktansvärd. Att veta att du inte kan handla det du behöver för att det inte finns en chans för dej att kunna bära påsarna över tröskeln, att gråta för att barnen spiller lite mjölk, att det tar 40 minuter att byta sängkläder i sin säng det är ingen dans på rosor. Att inte höra när andra pratar med dej för att du koncentrerar dej så på att ta dej från punkt A till punkt B, det är inte roligt. Jag var så frustrerad, så arg, en sån dålig mamma att jag inte kunde hantera känslorna. Så varje dag öppnade jag och Stora N vår ytterdörr och skrek. Skrek, skrek, skrek så att vi nästan blev hesa. Bara rakt ut. Visst funderade jag på vad grannanrna tänkte, men jag hade inget val. Jag hade så mycket frustration, ledsamhet, besvikelse i min kropp att jag tvungen att få utlopp för dem. Så jag skrek ut dem. Det var det enda sättet för mej att undvika att ta ut det på mina barn. Men jag skrek på dem också under dagen. Speciellt om det invoverade att jag var tvungen att böja mej ner. För att minimera detta gjorde jag en lek med Stora N att vi ett par gånger om dagen öppnade just ytterdörren, eller ställde oss på gräsmattan och skrek. Vi skulle ropa till stjärnorna, och de är ju långt borta så då måste man ju ropa högt. Det fungerade. Han blev mindre ledsen, jag slutade bli irriterad på honom. Mitt enda mål under denna tid var att bli bra. så jag gjorde mitt träningsprogram, jag gick till naprapater, kiropraktor, akunpunktur och försökte hitta en vardag som fungerade. Båda barnen var med. Det var under denna tid de lärde sej att "doktorn" betydde russin. Det gick åt hinkvis med russin under dessa månader. En gång skrek Lilla N från det att vi klev in tills vi gick ut från napprapaten en timme senare. Annars var det Stora N:s uppgift att leka lite med henne, eller att sitta och äta russin. Jag blev sakta, sakta bättre, sedan blev jag gravid. Men den viljestyrka jag hade över att jag vägrade att vara en dålig mamma var starkare. Så började skolan. så med barnvagn och taskig rygg stod jag upp på föreläsningar och seminarium. Än i dag känner många till mej som den som alltid stod nere i hörnet med en liten i vagnen. Mitt mål var att bli bra till jul. Och det var jag. Inte helt bra. Jag hade fortfarande svårt med balansen. Kunde inte gå på ojämn mark. Benen lydde mej inte. Jag kunde fortfarande inte parera om någon knuffade till mej. Jag fick hugg om barnen kom och grabbade tag i mej bakifrån när jag tex lagade mat. Men vardagslivet började fungera. Jag kunde köra bil. Jag kunde handla. Jag kunde börja städa. Jag kunde fira min dotters ett års dag. Så mitt värsta varade i åtta månader. Visst kämpar jag än med min dåliga rygg, men det ska det ju bli ändring på. Men jag kan leva, jag kan vara. Jag kan dammsuga, plocka undan OCH laga mat på samma dag. Jag kan leka med barnen. Jag kan ta en promenad med min hund igen och jag kan träna och tävla. Tack! Nettan har levt så i tre år. Sju månader......tre år. Det är lite skillnad. Men som vän har jag väl rätt att skälla på henne? Jag älskar ju den tokiga tanten! Hon å andra sidan tycker jag bränner ut mej. Det är riktig vänskap.