Det finns inget bättre än att vakna till lite lagom kvittrande fågelsång i gryningsljuset. Få sträcka lite på sej, slappna av. Ligga och lyssna för att sedan känna hur kroppen sakta vaknar till liv.
Så vaknade jag INTE i morse. Det var akut kissnödigt barn som behövde omedelbar assistans eftersom det redan börjat komma i vår säng. Sedan började vår terrorist att högljudd protestera så att hela gatan vaknade. Två timmar senare hade hon inte slutat. Barnet i fråga vägrade komma till sin mors ömma(?) famntag. Hon vägrade lämna vår säng. Hon ville inte att vi skulle röra henne och hon ville absolut inte att vi skulle lämna rummet. Det brast för mej. Jag bestämde mej för att pröva tricket att härma. Så jag skrek jag med. Hon sänkte den öronbedövande ljudnivån med tre decibel innan hon fortsatte lika högt som förut. Jag blir galen på detta stackars barn. Hon driver mej till den yttersta gränsen. Som så många gånger förr tänker jag att det är tur att jag inte har något barn med diagnos, för då skulle jag vara en katastrofal mamma. Jag hatar verkligen skrikiga och tjatiga barn. Nej jag hatar inte mitt eget barn men jag AVSKYR hennes beteende för tillfället. Jag vet inte hur ni andra är men vaknar jag med bråk och tjat och gnäll det första jag gör så brukar jag vara arg en hel dag. Jag kände mej som en stingslig björn som högg mot allt och alla. Tillslut slängde jag in det gapiga barnet i hennes säng. Sen fick jag ångest. Man gör inte så. Tre gånger senare accepterade hon att sitta i mitt knä. Då var klockan hög tid att äta frukost. Men jag satt med det tysta barnet en stund och smekte henne, hon var så nöjd, och efter det var hon solstrålen själv. Grrrrr.
Jag förstår verkligen inte hennes beteende. Jag gör inte det. Visserligen får hon igenom sin vilja ibland. För det händer ju att hon skriker fram tills att det är dags att äta. Då får hon ju som hon vill. Det händer att jag tar upp henne när jag är klar, fast hon skriker, då får hon som hon vill. När det är dags att borstar tänderna så får hon sin vilja fram om hon stått i en kvart i badrummet och vrålat. Så det händer ju, men det är inte så att hon kan skrika fram sin vilja. Alltsom oftast åker hon ut. Bort från oss. Lär av det då ungsork! Jag tycker faktiskt att hon är för liten för att ha benhård konsekvens. Det funkar inte än. Men jag sliter mitt hår. I söndags undrade Marcelo hur ett sådant litet barn på knappa nio kilo och 16 månader gammal hade ork att skrika i så många timmar som hon gjorde då. Använd energin till nåt produktivt istället! Rita en huvudfoting, lär dej att springa, eller nåt annat nyttigt. Forma ett vettigt ord eller så. Sluta gapa!
Inte undra på att min energi är så låg. Inte undra på att jag är så trött! Men jag älskar min lilla Labolina. Min finlemmade dotter med de mest perfekta små händerna. Jag älskar hennes lilla trumpna mun och de smala, feminina läpparna. När hon ler och rynkar näsan lyser hon upp min dag och jag blir tagen av hennes bländande begåvning, för hon fattar. Oj så hon fattar! Jag ser framemot när jag inte har en trotsig liten N utan när hennes egna personlighet tittar fram och stannar igen. Men snälla, snälla Gud låt mej få en bättre morgon i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar