Jag älskar tystnaden så här på morgonkvisten. Precis som jag älskar den sena kvällar och nätter. Jag är inte rädd för att höra mina egna tankar. De värmer mej, håller mej levande. Nu känner jag mej sorgsen i bröstet. Fast att jag oftast gillar det som kommer ut på andra sidan har jag aldrig gillat att må dåligt, utsättas för hemska situationer, bli sviken. Men det är bra för ens personlighet. Det håller mej på marken, hindrar mej från att bli kaxig, ta saker för givna. Att må dåligt, utsättas för svek och sorger får mej att granska mitt liv, omvärdera mej själv, stolpa upp mina sanningar, testa mina teser. Förhoppningsvis gör de erfarenheterna mej mer ödmjuk och tacksam när jag kommer ut på andra sidan. För visst kan jag titta på den smärtsamma, peka på det, ras, skrika, bli hård. Men jag kan också titta på allt det jag har och bli tacksam, mjuk, närande och givmild. Men det tar inte bort det onda. För det gör fortfarande ont.
Ibland får jag reaktioner på det jag skrivit som om jag vore en olycklig människa. En person som jag inte kan identifiera mej med. Men det är klart jag har mörka tankar, klart jag sörjer saker i mitt liv. Här luftar jag mina tankar. Sätter ord på dem, får de ur mej. Ibland är jag ledsen ibland är jag glad. Men den som träffar mej får inte något annat än den riktiga mej. Jag är jag. Och det kommer jag fortsätta var. Oavsett vilken sinnesstämning jag är i. Precis som du finns det många lager. Mina sorger är ett. Jag lever med mina känslor, bejakar dem och nu känner jag mej sorgesen, nedstämd och tung. Just nu sörjer jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar