Jag tycker vårt samhälle blir lite mer skrämmande. Kanske har det varit samma hela tiden men nu börjar det krypa närmare och närmare min sfär. Det gillar jag inte. En kompis barn har blivit jagad av en misstänkt pedofil i Klockaretorpet. Där har för övrigt massor av skumt hänt. Men nu senast är det mitt kusinbarn som blivit drabbad. Tolv år gammal har hon fått porrtrosor skickade till sej, hon har blivit ebjuden pengar för sex och den förmodade 24åriga pedofilen har stått och lurpassat på henne under två månaders tid. Jag känner skräck för att släppa ut mina barn, vart ska de hamna? Vad vet man om de vuxna som kommer i kontakt med ens dyrgripar?
Idag var vi och hälsade på hos Stora N:s dagiskompis Kalle. Hans familj är supertrevliga, rara, opretansiösa och härligt naturliga. Min son har varit där ensam förut under ett kalas. Men idag satt jag med. Idag var jag där med alla mina tre. Bobbo fick vara hemma för att jag skulle slippa skämas om han skulle börja jaga deras katt. Men då kom vi in på samtalsämnet hur sjutton man gör med vänner och deras föräldrar. Jag tror verkligen inget ont om dem vi var hemma hos. De är verkar vara bra människor med bra ungar. Men som princip är jag inte tillfreds med tanken att släppa mina barn ensamma hos människor jag faktiskt inte känner. Kanske är det ologiskt för man kan ju aldrig riktigt känna någon. Frågan är då om jag aldrig kommer släppa hem barnen till sina kompisar utan att de ska behöva dra på morsan? Det är klart att alla tre kommer att få göra det. Men jag kommer att vara en mamma som vill lära känna kompisars föräldrar litegrann. Jag är en mamma som vill lära känna kompisarna. Jag är en mamma som kommer att ha datorn centralt i hemmet så att man kan ha lite uppsikt över vad de gör på nätet. Jag är en mamma som kommer att prata om sådanna här saker ganska tidigt. Dessutom kommer jag sätta mina barn i någon form att kampsport träning så fort de får, och det brukar vara runt sju år. Kan det fortfarande hända, absolut men jag hoppas och ber att de ska bli förskonade.
Själv var jag runt tio första gången jag själv blev tafsad på av en vuxen man. Sedan hände det fortlöpande under flera år, både under hot och lockelser. Aldrig har jag accepterat det så därför har det inte blivit så mycket mer av det. Jag tordes inte berätta nåt för det har ju inte hänt något stort så vad skulle jag säga? Kanske var jag rädd att inte bli trodd. När jag var tretton blev jag utsatt för ett våldtäcksförsök. Jag lyckades tala mej ur den situationen, vilket jag alltid har kunnat göra. Tala mej ur allt. Men jag är livrädd att samma saker eller ännu värre skulle drabba något av mina barn. Min barndom har inte varit den vackraste men den har gjort mej stark och säker på mej själv. Jag blir förbannad över att det har hänt något som liknar sexuellt när det gäller en person som finns i min närhet.
Självklart har polis blivt kontaktad och jag kan lova att sista ordet ännu inte är sagt. Men en människa kan sabba så mycket för så många. Det borde finnas fler lagar som skyddar oss medborgare mot de som inte beter sej som man borde!
Jag är inte arg. Lite lätt illamående. Upprörd. Jag hoppas att han ska få vad han förjänar. Kastrering, fängelse. Men framför allt hoppas jag att den tolvåriga sysllingen till mina barn ska kunna komma över saken, gå vidare och lära sej något. För allt smör i Småland hoppas jag inget värre har hänt henne.
Vill ni läsa mer följ min kusins blogg http://sachikoblog.com.
Jag kommer också återkomma i ärendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar