Jag är så arg på dej. Jag är så ledsen på dej. Jag trodde det var över, att jag skulle slippa dej i mitt huvud. Inte hade jag en aning om att du skulle fortsätta mala, att din röst fortfarande skulle höras. Du har varit elak. Rent skärt taskig, och jag fattar faktiskt inte varför. Jag ber dej förklara men du skiter i det. Då måste du ha ljugit. Ljugit mej rakt upp i ansiktet, spottat på mej, skrattat åt mej. Jag fanns där, bjöd dej, gav dej, men till slut kunde jag inte fortsätta och nu straffas jag. Straffas för att jag är jag. Att jag är människa med tillkorta kommanden. Ursäkta att jag inte är perfekt. Du gör mej så besviken. Du sårar mej.
Idag grät jag över dej. På riktigt, många, långa tårar. Jag trodde att min mor skulle vara den sista att göra det mot mej, men du kom. Du gick. Du segrade. Du är den första som fått mej att tvivla på människor. Du är den första som fått mej att fundera om min omvärld kan innehålla ren och skär elakhet. För hur kan du rättfärdiga detta? Hur kan du behandla mej på detta sätt. Jag hade garden nere. Du hade mitt förtroende, gör man så då? Hur kan du svika mej. Hur kan DU? Jag har så mycket frågor, så mycket smärta, så mycket sorgsenhet. Jag vill dej inget illa men jag vill ändå straffa dej. Medan jag tänker orden att det du gjort mot mej kommer tillbaka till dej, så drabbas jag av svindlande ångest. För du behöver inte mer smärta. Du behöver inte straffas. Hur kan du vilja dra på detta på dej själv? Hur kan du välja att fortsätta att dra på ej smärta? Är det inte nog nu? Behöver du inte vila?
Du har ju alltid varit en snäll person. En person med skinn på näsan, massor av humor och en man kan skratta med. Men du har gråtit med. Du har visat mej din smärta. Eller var det också ljug? Det är försent för oss att reparera skadorna, men jag kan verkligen inte förstå varför du gjort detta val för oss. Jag kan inte förstå hur du kan trampa mej i ansiktet, kasta skit på mej och sedan le. Jag kan inte förstå vad jag har gjort som gör dej så arg.
Många gånger slås jag över att jag aldrig får uttrycka mej fel, jag får aldrig handla på ett sårande sätt, oavsett vad omständighterna är. Vi har talat om det, många gånger. Sen gör du så här. Jag kämpar för att släppa taget. Jag kämpar för att din makt ska försvinna från mej. Men jag skäms inte över min kärlek till dej. Jag skäms inte över mina tårar. För det jag sa menade jag, min kärlek var äkta. Jag kan aldrig skämas över att jag inte ljuger. Jag kan inte skämas över mina känslor. Men jag hatar dej för att du får mej att känna så här. Jag hatar dej för att du gör mej liten. Jag hatar dej för att du har makt över mej. Idag har jag fått kämpa mellan känslan att aldrig mer låta någon få komma mej nära och att inte ge dej makten att förändra den jag är. Att bli sårad gör ont. Att inte prata om det är dumt. Jag tycker du är dum. Jag hatar dej. Jag älskar dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar