Jag har så svårt för människor som dömer andra. Missförstå mej rätt. Alla har vi fördomar. Alla tittar vi på andra och dömer bort deras utseende, sätt, kläder eller sätt. Men vissa gör det mer än andra. Min grundinställning är att man gör så gott man kan. Jag försöker att se andra i ljuset från deras egna strålkastare. Många gånger misslyckas jag och tänker eller säger fel saker. Jag är långt ifrån felfri. Men jag försöker ändå vara lite öppen och inte kasta skit på folk.
I min omgivning har jag människor som inte resonerar som jag. Närmast är min sambo, men också studiekamrater på universitetet, vissa kompisar osv. Det som stör mej är nog att de inte är villiga att ge folk en chans. Det är kommentarer som jävla amatör, vilket fetto och andra kommentarer på samma vis. Vissa människor kämpar med sina liv, kommer en bit på vägen men har uppförsbacke. Då kan jag få höra att de står stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Vad är dagens katastrof mm. Min sambo kan jag ibland ställa mot väggen. Hans försvar är det naiva; andra dömer mej, varför skulle jag inte döma dem? Det har han visserligen rätt i, men just därför kanske man ska låta bli?
Jag blir förbannad på inkompetens, dumhet, lathet och fega människor. Då ser jag rött. Då är jag dömande, arg och kanske lite oresonlig. Men om man försöker vara en bra mamma, men inte riktigt lyckas, vem är jag att döma? Jag misslyckas jag med! Däremot blir jag galen när man inte försöker. När man har ett område som inte är bra för barnen, det kan vara droger, olämplig miljö, aga eller vad som helst, men försöker förminska det problemet genom att kompensera med andra saker, tex prylar, lite extra tid, pengar eller något annat helt onödigt. Då ser jag svart. Men försöker man, men barnet har behov som man inte kan tillgodose.....man kan inte göra mer än sitt bästa. Eller om någon är överviktig, vad spelar det för roll? Sluta klaga på det. Ja, överviktiga kostar samhället mer pengar, men att klaga och prata bakom ryggen hjälper dem inte att gå ner i vikt.
Idag kom vi in på ämnet religion i skolan, eftersom det är det vi studerar denna vecka. På frågan vad jag tyckte var bäst att en religös eller ateist lär ut om religion svarade jag agnostiker. Det väckte lite upprörda känslor. Åsikterna hagalade att då visste man inte tillräckligt och då skulle man inte undervisa. Man var okunnig, feg och lite allt möjligt. Personligen är jag agnostiker. Jag tvivlar. Jag vet inte vad som är rätt. Kanske ligger det en sanning i att jag inte vet tillräckligt mycket. Men nu när jag fått fundera ett par timmar tycker jag nog om mitt öppna sinne. Jag tycker jag har rätten att hålla dörren öppen tills jag har beslutat mej för vad som är min sanning. Jag tror nog att jag kan bli en bra lärare ändå, för jag dömer inte de som tror och jag dömer inte dem som inte tror. Förr i tiden var jag mycket mera säker på min sak. Idag vacklar jag mer, vet inte riktigt. Jag har insett att det är så mycket som jag inte kan. Så mycket som jag inte vet, men jag är nyfiken och vill veta mer. Ju mer kunskap jag får, destå mer inser jag hur lite jag kan.
På den vägen vandrar jag, och jag tycker att du får vara du. Jag få vara jag. Vi står på olika platser i livet. Kanske kan vi förenas på nåt plan, kanske inte. Men jag är villig att lära av dej och jag önskar att du vill lära av mej. På så sätt tror jag vi når en bättre värld!
Förlåt om jag uttrycker mej klumpigt. Vad jag vill ha sagt är att jag inte är bättre än andra. Jag vill säga att det gör ont i mitt hjärta när vi inte är snälla mot varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar