Nu ska hela rasket rivas.

Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas. Nu ska hela rasket bort. Så jag tar farväl men inga tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider nu ska 36:an i himlen in!

Så var hon död, och nästan helt begraven. Huset vi har kallat vårt hem från sommaren 2006 till hösten 2008. Där har vår äldsta son renoverat och skrapat väggar. Där har båda mina döttrar fötts. I kyla och i värme har jag eldat i kamin, och slängt upp fönster för vädring. Vi har överlevt stormar i huset, skyfall och snöfall. Alla i familjen delade på ett sovrum i två mysiga, sömnlösa år. Jag har legat på vardagsrumsgolvet med två småbarn och undrat hur sjuttan jag ska ta mej upp när jag hade diskbråck. Där har jag tapetserat som höggravid. Jag har lagat mat, tvättat, badat, svurit, skrattat och gråtit. Vi har delat på en toalett under familje-magsjuka, vi har har tittat på Tv, spelat spel, sparkat boll, åkt elmotorcykel. Vi har firat födelsedagar, jul och andra högtidsdagar i det huset. Det var vårt första egna hus. Det första vi köpte för (bankens) egna pengar. Vi slet med renovering, levde med halvdan el, utan värme under lång tid. Där satt jag och ammade min lilla nyfödda medan min hysteriska son hade ångest samtidigt som jag försökte få eld på fuktig ved, medan inne temperaturen var ca 10grader. Jag har pulsat i knähög snö med en liten på armen för att hämta ved, så att värmen inte ska försvinna inne i huset. Vi har överlevt många, många, många, många elavbrott. Vi har avverkat tusentals proppar. Jag kan inte påstå att det är någon sorg nu när huset är borta, mer en lättnad. Ett bekymmer mindre. Jag kunde känna Marcelos börda sjunka undan när han lade på det sista virket i konteinern sent igår kväll. Nu är det bara att forsla i väg taket och få bort all isolering och en del plast. Sen ska vi snygga till. HALLELUJA! Nu har 36:an åkt in i hus himlen. Här är några kort från glansdag till dödsdag.

.

BORTA!