Det kom en lite förfrågan i mitt kommentarsfält från någon anonym "rundis" som jag känner att jag måste svara.
Min glutenallergi har inte följt de klassiska mönsterrna, det var därför det tog över sju år att upptäcka den. Jag minskade inte vikt, jag visade inga brister på vitaminer eller annat i min kropp. Jag gick på toaleten flera gånger om dagen men var varken jätte hård eller jätte lös. Det som var signifikt för mej var att jag ständigt var uppsvullen och hade konstant ont. Sedan var det bara frågan om mer eller mindre ont.
Jag är precis som du inte i behov av vantar. Jag går med sommarbyxor på vintern och köpte min första mössa förra året. Jag fryser väldigt sällan. Ändå har jag en kroppstemperatur som pendlar lite mellan 35,5 till 36,3. Jag har feber och mår skit om tempen ligger på 36.9. Det som inte är bra med en sådan låg temperatur är att kroppen går på sparlåga. Ämnesomsättningen sjunker, och det gör att jag ökar i vikt. De inre organen fungerar sämre, kanske därför min sköldköttel har blivit kaputt? Kroppens hormonbalanser rubbas. Det kan få katastrofala konsekvenser, men behöver heller inte märkas. Ett tecken kan vara depression. Eller ständig viktökning. Jag är fet, väger alldeles för mycket, men går upp vid magsjuka eller om jag äter för lite. Jag går upp om jag äter dåligt, men jag går ALDRIG ner i vikt. Det beror på hormonrubbningar. Nu sätter jag allt hopp till min senaste tes om att tillföra vissa hormoner. Vi får väl se hur det går....
Mina råd till dej är: Sluta ät gluten och märker du skillnad efter en månad och du tror att det kan vara gluten, ät aldrig mer glutenprodukter. En diganos som den är en sorgeprocess och man växlar mellan att vara lycklig till skit förbannad. Det är dyrt och omständigt men när man väl kommer in i det kan man skratta sej lycklig över att det inte är mjölk man inte tål. För din kroppstemp och nedstämdhet, sök läkare. Hälften av läkarna du kan stöta på intresserar sej inte, har inte tillräckligt med kunskap och man kan få kämpa sej grön och blå för att få lite förståelse. Häng i. De är bara människor, inga gudar. Det finns alltid fler doktorer om man känner att det inte funkar. Försök få upp tempen till minst 36,6, då börjar allt fungera bättre igen. (Hur sjutton man nu gör det?) Försök att ta en sak i taget så att du märker vad som gör skillnad i din kropp. Och visst kan det vara svårt att orka med ibland. Man är trött, ledsen och man pallar inte strida eller ta i tu med saker. Tyvärr är det just då man måste. För det blir inte bättre. Det är bara du som kan gå maratonvarvet. Jag vandrar själv km efter km. Jag provar nya saker, jag undervisar läkare har gått hos dietister, specialister och alla rycker på axlarna, tycker lite synd om mej, råder mej att banta och lägger mej till handlingarna. Men det är MITT liv. De går hem klockan fem, jag lever med det 24 timmar om dygnet. Jag kan inte ge upp om mej. Jag är viktig. För att få njuta av allt jag vill måste jag ta hand om mej, älska mej, vörda mej och sköta mej. Jag har rätt att vara ego inom vissa områden, för är jag en lycklig, bra Åza mår hela familjen bra, mina vänner får en bättre vän i mej, jag ger av mej själv för att jag kan. Så kämpa på. Det kan vara as i bland. Man vill inte, man kämpar men förgäves, men någonstans finns svaren. De finns där. För mej fortsätter min resa och jag följer gärna din!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar