Det slår mej alltid som en blixt hur smarta barn är. Även när de är så små som Mittimellan N. Varje kväll går vi igenom dagen, pratar om hur allt varit och lägger tyngdpunkten på det som varit roligt. Varje barn har sin egen lilla stund i mitt knä då de andra ska ligga stilla och lyssna. På så sätt hoppas jag att alla mina barn ska känna sej sedda varje dag. Idag lade vi tyngdpunkten på alla gräl. Det första Mittimellan N sa var att hon var ledsen. Hon var ledsen över att jag skällt på henne och att jag varit så arg. Självklart tappade jag en tår, inte vill jag mina barn något illa. Jag sa att jag också var ledsen över att vi bråkat. Så frågade jag henne hur vi skulle göra så att vi inte blev så arga på varandra. Då tyckte hon, såklart att jag skulle vara gladare när jag sa till henne. Att jag inte skulle låta så arg, för då skulle hon lyssna bättre. Sedan frågade jag hur jag vad jag skulle göra när hon blev så arg. Då funderade hon ett tag sedan svarade hon - Jag vet inte. Men självklart tänkte jag då. Jag är snart 33 år gammal, inte ens jag vet, hur ska då hon på drygt 2,5 år veta?
Det roliga i kråksången är att hon har så rätt. Hon blir inte lika arg och upprörd när jag håller mej lugn. När hon ändå blir arg så är det inte lika många gånger på en dag om jag kan sköta utbrotten på ett snyggt sätt. Då brukar hon ligga i sängen och vråla en stund, efter att ha kastat sej över vad det nu är hon vill göra två gånger först så klart. Sedan kommer hon ut och säger att hon är glad och att det känns bättre. Att det arga gått över. Det är klart att deras beteende präglas över hur jag reagerar över det dom gör. Jag tror bara att allt mitt tålamod och mina lugna knep rann ut som en störtflöd under fredagen för efter det har irritationen suttit som en hinna över mej.
Jag hoppas jag är en bättre mamma i morgon. Det förtjänar de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar