I dag har jag ringt flera av mina vänner. Jag har varit lite social, erbjudit dem att följa med mej på Mora Träsk, men än är det ingen som nappat. Jag har väl varit för tråkig för länge antar jag. Den första i kompisgänget har tagit de första stegen mot en separation. Jag är glad för hennes skull, ledsen för hans. Det blir en jobbig tid för dem nu. Samtidigt kan jag känna en förudran att i dessa tider, inte är fler som går isär. Det är så mycket ett förhållande ska klara nu för tiden. Själv känner jag ingen större oro för mej och Marcelo. Helt säker ska man väl aldrig vara. Vi har det bra. Vi rör vid varandra, ringer flera gånger om dagen, bekräftar varandra. Men nej vi är inte stormförälskade i varandra. Vilket vi har diskuterat ett par gånger. Vi har kommit fram till att det nog beror på att vi är för trötta helt enkelt. All energi går åt att hålla dagen vid liv och när kvällen kommer degar vi ihop, jag mer än han. Visst får vi till några kärleksmöten varje vecka men den riktiga passionen saknas. Vi får helt enkelt jobba på den. Efter 18 år kanske man får vara lite vanlig och softig inför varandra? Ett tag iallafall. Sedan måste vi nog upp på banan igen. Det ska ju vara spännande, kittlande, roligt, tryggt och passionerat att ha en partner. Jag hoppas en hormonjustering på mej ska fixa min gebit. Om jag bara får komma till läkaren någongång. Remissen är skickad, jag har ökat ännu ett kilo, jag är trött och har haft ont i magen i två veckor nu. Men jag lever på hoppet. En dag det rinna av mej, liksom magsmärtan med glutenallergi, liksom smärtan i ryggen med diskbråcket. Då kommer jag lära känna mej på nytt, ha kraft, bli smalre, rörligare och roligare. Framförallt roligare.
Nu ska jag sova, annars kommer jag vara ett vrak i morgon. (Det kommer jag nog vara ändå...)
Godnatt, hoppas ni får söta drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar