Sista dagen av arbetsveckan, och jag har inte arbetat! Men vad jag har längtat till helgen! Slippa gå upp på morgonen och sitta inne på ett varmt dagis medan ungarna är ute och leker. Tänkte först ta en promenad med Bobbo, men konstaterade att jag ALDRIG skulle orka i tre timmar. Istället kom jag i ett samtal om döden med en av förskolans pedagoger. Även om det blev kort var det ändå intressant.
Hon förklarade att hon var rädd för att dö och att hon ville nog leva till tresiffrigt, medan jag nog längtar till döden när jag passerat 90. För vad ska man göra sen liksom? Man är för gammal för att hänga med, för trött för att orka med barnbarnsbarnen, och de vuxna har väl inte tid för en så då sitter man där på hemmet och glor på TV som klipper för snabbt. Dessutom lär man väl inte höra vad de säger och ögonen är nog för svaga för att man ska kunna läsa texten.
Nej, jag har kommit på ett mycket bättre slut. Jag och Marcelo kör ihjäl oss på Autobahn på väg hem från en semester från Holland sommaren innan när vi fyller 88 och 86 år.
Vårt samtal handlade en kort stund om de ofattbara, vad som skulle hända om barnen eller vår älskade dör. Hon valde utan tvekan bort mannen, jag tror jag vill behålla honom. Tack och lov behöver man ju inte välja! Men vad skulle du välja? Varför just så?
För en del är valet lätt, man kanske inte har sitt livs kärlek i sovrummet. Jag vet att jag anser att jag måste leva iallafall. Mina barn behöver sin mamma. De är för små för att förlora mej. Egoistiskt, självklart, men vi är alla egoister. Så ibland när jag ensam kör hem bilen i mörkret kan jag tänka att om jag skulle krocka med en älg nu, håll dej vid liv Åza. Vad som än händer, håll dej vid liv! Jag kan ibland tänka tanken om jag blir överfallen se till att du överlever. Klart att jag inte vill dö, men jag är inte rädd för att dö. Det är ju 50 år kvar att leva ungefär, så massor av roliga saker kommer att ske, men just tanken att lämna mina barn är det som smärtar och skrämmer. Att förlora någon av dem är otänkbart.
Det var så skönt att komma i samtal med någon. Marie, som pedagogen heter, och jag kallpratade inte om nåt nonsens som båda glömt bort tio sekunder efter att konversationen börjat. Ett stort hurra till kallprat, men jag tror att vi människor behöver mer samtal. Prata på riktigt med varandra. Klart man inte ska fördjupa sej i livets alla hemligheter med allt och alla, men tänk tanken hur mycket man lär sej om sej själv och andra under en kort ordväxling talade om ämnen som handlar om nåt. Kanske man skulle få mindre segregation, färre rasister, mindre mediciner, färre psykologer, gladare vuxna, gladare barn och lyckligare pensionärer. För en dag är det du som står där och väntar på bussen med väskan i ett krampaktigt grepp, livrädd för ungdomsbrottslingarna, efter att ha tagit din veckogliga tur till stan för att få se någon annan än TV hallåarna eftersom maken ligger i Alzaimers och dina närmaste vänner har dött. Kanske du också skulle törsta över att få prata med någon, bli sedd, bli lyssnad på och få någon som förklarar den nya tekniken bakom Khzm, eller vad tekniken nu heter 2075.
Bara en tanke.....bland tio andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar