Milstolpe i livet

I dag var det dags för min allra minsta lilla bäbis att börja dagis, förskolan. Det är en milstolpe i livet. Inskolningen. Ett stort ord som kan betyda så mycket. I en vecka har jag väntat på att det ska komma en reaktion, en känslostorm, hos mej. Men den har uteblivit. Borde jag inte känna mer nu när jag aldrig mer kommer att nära en liten vid min barm? Sorg, kanske? Men nej, jag är bara glad över att ha barnen samlade på samma ställe i två år. Slippa lämna och hämta på två olika ställen. Dessutom är jag jätte nöjd med vår förskola. Den har allt det som jag vill att mina barn ska få. Rörelse, qi-gong, yoga, mattematik, språk men framför allt personligt ansvar och självkänsla. Varje dag. Så att lämna mina barn på denna förskola är en trygghet.

Lilla N är väldigt svår att lämna över till utomstående. Det inkluderar familjen som mormor och morfar. Hon ska vara med mamma, punkt slut. Nej det är inte jag som uppmuntrar detta beteende, trots att man skulle kunna tro det då jag har två barn som är på samma sätt. Men idag, på den första inskolningsdagen gick det jättebra. Jag var kvar i samma rum som Lilla N men satte mej i soffan eller på scenen och överlät åt henne att roa sej bäst hon ville. Mot slutet kunde hon leka lite med en av förskolepedagogerna, bara hon kunde se mej så var det bra. Det är ett framsteg. Förut ratade hon andra vuxna när de försökte. Så jag är jätte nöjd! Och stolt! Enda smolket i bägaren är att hon inte går. Men det kommer, för tre månader sedan kunde hon inte ens rulla runt ett helt varv, nu kryper hon och ställer sej upp och går längs med saker. Så kanske går hon själv till min födelsedag i november.....

Mitt dåliga humör är idag ett minne blott, idag är jag sjuk, trött och hängig. Jag har ingen lust att måla huset, gå promenad med Bobbo eller ringa några samtal, eftersom jag får anstränga mej till det yttersta för att få fram hörbara, väsande läten. Det bultar i öronen, värker i halsen, ögonen och huvudet är som en pulserande varböld. Hösten börjar bra..... Igår upptäckte jag dessutom att vi har passerat den 1:a augusti. Det betyder att jag glömt bort min farmors födelsedag. Nu kan jag inte fira henne eftersom hon är gammal och mottaglig för sjukdomar och lider av KOL, men ett samtal hade jag ju kunnat kosta på mej, för då kunde jag ju prata. Nu skulle hon inte förstå vem det var som ringde. Det är så jag..... Får väl gottgöra det vid ett senare tillfälle, när jag kan råna henne på de supergoda äpplena som snart mognar på träden i hennes trädgård.

Funkar alvedon när man är sjuk? Jag har inte ätit sånt sen jag blev gravid för första gången. Är inte så förtjust i att stoppa i kroppen massa olika ämnen. Kan man gå och sova trots att två barn är vakna? Kanske kan muta dem med en film, eller två. Dora, utforskaren är alltid en hit spindelmannen med för den delen. Eller kanske de kan titta på Nalle Puh? Just nu är jag nästan redo att göra vad som helst för att få sova en stund.

Kram på er friska, lyckliga människor därute. Jag är inte ett dugg avundsjuk.........