Den här tystnaden är så mäktig. Det är helt tyst. Inte ett ljud hörs. Går man ut på altanen kan man höra vindens sus. Kanske en fågel. Det är så mäktigt att i detta läge ta ett djupt andetag, känna luften strömma in genom lungorna och syresätta hela kroppen. Jag känner mej så stor, så viktig, så hel. Men jag är en liten, liten, liten individ i detta stora universum. Än är det inte så mörkt så att alla biljarder stjärnor däruppe ska titta ner på mej. Men här ute finns det inga lysen som stör de miljarders, miljarder solar och planeter där uppe. Då inser man hur liten man och hur betydelselös man är i det stora hela. Det kan vara rätt tröstande när man haft en tuff dag. Någonstans undrar jag var Gud sitter. Var är alla änglar? Kan allt detta bara skapats av slumpen? Men vem eller vad skapade då slumpen? Vem är Moder Natur egentligen? Det är svindlande när dessa tankar får fäste. Jag blir nästan yr. Hur kan jag förneka en gudom? Jag tror att vi människor någonstans anar det som vi inte kan svara på: om det finns nåt mer därute än atomer, mitokondrier, slumpen? Frågan är ju i sådanna fall vad detta "något mer" är. För mej är Bibeln ett skämt. Jag konstaterade härom dagen att jag faktiskt inte är kristen. Visst tror jag Jesus har funnits, men själva kärnan i religionen, att han återuppstod, det tror jag inte på. Alltså kan jag då inte vara kristen. Men vad är jag då? Tror jag på någonting? Jag har alltid haft en gnutta tro, en gnutta eget tänkande, viss spirutialism, stor andlighet och kombinerat detta till min livsåskådning. Men efter att ha läst Gardells böcker Om... Gud/Jesus så har jag väldigt svårt att tro på någonting. Men precis som han skriver, ändå är det någonting i oss människor som söker, tror, vet att det finns nåt där.
Jag tror på tystnadens makt. Jag älskar tystnad. Jag tror på ljusets kraft. Jag tror det kan hela oss och våra trasiga själar. Jag tro på mörkrets inverkan, dess slagkraft som, om man vågar möta det, är ett mäkigare vapen än de vi människor kan skapa. Jag tror på rädslan och jag tror på glädjen. Känslor vi måste vårda, ömma och ta hand om. De är viktiga för oss, fast att vi inte alltid vill ha dem. Jag tror ilskan är livsnödvändig, kreativ men också vår farligaste fiende.
Jag tror på livslång kärlek. Jag tror man kan älska ända tills man dör. Jag tror att kan man tackla allt det ovanstående så får man känna och uppleva den mäktigaste kärleken, den vi alla strävar efter. Kanske är det det som är meningen med livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar