Agility race

Superhunden Bobbo och flodhästen, blåsbälgen fröken Åza var ute på plan och tränade bana inför torsdagen. Det var bara att konstatera, jag kan INTE springa. Jag får ingen luft! Lungorna började värka och hostattackerna blev långa. Svetten rann som en dusch i pannan på mej och jag börjar undra vad jag gett mej in på. Medan Stora och Mittemellan N betedde sej så som man inte vill att barn ska göra(stod på bord och stolar och hoppade ut i gräsmattan på komandot HOPP) snodde Bobbo runt på banan som en röd stubintråd. Slalom går inte alls bra för tillfället eftersom han snabbt vill till nästa hinder och går ur slalom på nästsista pinnen så mina förhoppningar inför torsdagen är mindre än små. Men jag ska få insupa tävlingsatmosfär och prata hund i flera timmar. UNDERBART! Jag har inte tävlat sedan mina två katastofala lydnastävlingar i apil och juni, så just nu är självförtroendet stukat. Men min filosofi är att man inte behöver vara bäst, huvudsaken är man aktiverar sin hund och har roligt. Och det har vi!

Att ha hund är ömsom vin ömsom saft. Visst är det inte superkul att gå ut när det hällregnar, eller blåser vinterstorm. Men beroende på vilken hund man har så behöver man ju inte bege sej ut i flera timmar i de värsta vädren. En kiss och bajsväng räcker om man sedan tränar huvudet på sin hund istället. Man kan tex använda sej av klicker träning och lära in trix som imponerar. Det som brukar skapa sensation är om hunden "kan räkna", spela död, gå på bakbenen, svara ja och nej. en av mina tränare sa att varje reklamavbrott på TV är ett ypperligt tillfälle att träna hund på. Då tränar man inte för länge, och hunden lär sej vara uppmärksam och så blir de trötta. Perfekt. Man kan också kasta ut frukosten i högt gräs eller i snö, så får hunden nosa sej fram till sin mat. De blir de garanterat tröttare av än att gå tio minuter extra. Sådant använde jag mej av i min vardag med hund. Bobbo går lös på vår tomt utan staket, han får söka sin frukost, en gång om dagen tar vi en längre promenad och utöver det tränas han i lydnad, sök, agility, jakt och numer freestyle. Eftersom vi bor så nära sjön simmar han ett par gånger i veckan. Dessutom är han med oss i lekparker på caféer hos vänner. Att träna passivitet är också träning. Det är inte alltid så lätt att bara vara tvungen att göra ingenting. Bobbo är nu sex och etthalvt år, han vaken vill eller kan träna lika mycket som när han var ung. Idag är han nöjd med att gå lös, vart vi än ska, ta några promenader, träna lite och få lite omvårdnad. Det han saknar mest nu tror jag är mer egentid med mej samt massage och streching. Men jag har lovat att det ska bli bättre till hösten.