Ett dammfyllt förflutet.

Trots att min mor eller far planterade in en "hata-städa"gen i mej när jag blev til,l gillar jag ändå att organisera saker. Jag tycker om att göra fina fotoalbum, ställa böcker i bockhyllan på ett visst sätt, ha ett vettigt system i hyllorna i köket och jag gillar att var sak har sin plats. När jag flyttade hemifrån till en liten etta hade jag massor av skåp och dessa skåp blev fyllda med välorganiserade saker. Jag samlade på sådant som har ett värde för mej som gamla serviser från mormor, kataloger om härstämningar på arabhästarna i Sverige osv. Sedan tog jag ett djärvt grepp om mitt öde och flyttade upp till Stockholm. De flesta av mina saker packades ner i kartonger och åkte ner i källaren. Efter fem år i huvudstaden fick jag chansen att hyra min farfarfars hus i Karstorp. Efter en kort diskussion med min älskade M gjorde vi slag i saken och valde att bli sambos istället för särbos. Men detta lilla, lilla torp var väldigt, väldigt litet. Två ettor fick inte plats. Så många av de saker som jag packat ner, packades inte upp utan ställdes istället i förrådet. Så efter fem år köpte vi vårt egna hus och flyttlasset gick till nuvarande adress. Visserligen var huset lite större, men inte stort nog så många av de ouppackade kartongerna förblev ouppackade och åkte in i förrådet. Efter ett år i nya huset bestämde vi oss för att bygga ett nytt hus på samma tomt, och efter ännu ett år var det dags att flytta in. Regel nummer ett var att inget kom in i nya huset som inte genast packades upp. Nu bor vi ganska stort, men inte tillräckligt. Vi har dåligt med förvaringsutrymmen som garderober, skåp och ett skyffe att lägga in saker i. Därför blev väldigt många av våra gamla saker kvar i det gamla huset. Nu börjar det dra i hop sej och det lilla röda ska rivas. Men alla saker???? Var ska vi göra av dem? Så i dag tog jag tjuren vid hornen och gick in i det lilla rummet vi lastat in allt bråte i. Bara att bita i det sura äpplet, allt onödigt SKA kastas. Så det blev en nostaligi tripp bland gamla skolkataloger, mina vänner böcker, gamla berättelser- en var på 451 handskrivna sidor som jag skrev innan jag blev tonåring, kläder, skor, patrytält, leksaker och massor av annat bråte. Det blev en släpkärra med saker som ska kastas, inklusive den berättelsen på 451 sidor. Men det jag har svårt att göra mej av med är just sakerna som åkte ner i kartonger för ungefär 11 år sedan, som fortfarande värmer mitt hjärta men som jag inte har plats för. Det kändes när de åkte i skräphögen. Men jag kan inte ha saker som jag inte använder. Några av momors snapsglas kom in i nya huset, men jag står fortfarande med en påse av fat och koppar som jag inte kan behålla, för jag har ingen användning för dem men som jag inte har hjärta att kasta. Men vad gör man med udda, kantstött porslin som inte varit i bruk de senaste 20 åren? Klart jag sparade mina skolkataloger, men alla häften jag gjort åkte i soptunnan, det handlar om sådant som jag fortfarande är intresserad av, arbeten jag är stolt över, men vad ska jag göra med det? Massor av böcker åkte samma väg, bort, bort, bort. Men jag kommer sakna mina saker, kommer sakna den Åza som sakerna representerar men som nu inte finns kvar. För jag har förändrats, förädlats, blivit bättre och jag börjar glömma mitt gamla jag. I dag fick jag ännu en smak hur det är att vara tonåring, jag fick en liten glimt om hur jag var som barn. Om några år kommer det falla i glömska men då kommer jag ha mina barns teckningar, skolarbeten, bilder och minnen som står och samlar damm i mina förvaringsutrymmen. Kanske jag ska börja med scrap-booking och göra nåt med de minnen jag har kvar??????