Translate

måndag 31 augusti 2009

Nu är sommaren slut!

Så var sommarens sista dag förbi. I morgon är det hösten som gör sitt inträde. Det är den bästa årstiden enligt mej. Jag älskar de friska vindarna, jag älskar energin, färgerna, de mustiga dofterna. Jag gillar att mörkret sänker sej över oss vid åtta tiden på kvällen, en del tycker jag är bäng en del tycker precis som jag. Men en dag som denna brukar jag titta över sommaren. Blev den som jag tänkt mej? Det kan jag väl inte säga om årets sommar. Men jag gillar den här sommaren. Vi har trots vattenkoppar och andra sjukdommar fått bada en hel del. Vi har fått gyllene, solbränd hy, lagom med sol. Vi har tränat och tävlat. Jag har fått några magiska dagar med mina barn och trots att tomten varit tråkig har vi överlevt kaoset utan stress. Det tror jag dock inte Marcelo håller med om. Vi har haft besök halva sommaren och vi har grillat, gjort utflykter och hittat på bus. Framför allt är det första gången som Lilla N har fått varit frisk, och den värsta oron har faktiskt lagt sej. Jag tror hon kommer att överleva. Jag tror hon kommer bli bra. Nog tror jag att hösten och vintern kommer att bli tuffa med många bakslag, men oj vilken tuff liten tjej jag har fött fram. Jag tror hon fixar det här och jag kommer att heja hela vägen. Det är svårt att beskriva känslorna detta lockar fram i mej. Ett tag ville jag bara gråta. Jag hade svårt att ta in allt det hemska. Jag ville spränga sjukhuset, ruska tag i doktorn och skrika åt honom. Men i kaos blir jag väldigt lugn och avvaktande. Tänker att det spelar ingen roll om jag hetsar upp mej, vi vet ingenting. Fast det är klart jag har känslor jag inte riktigt kan visa, för jag vågar inte riktigt känna dem. Det kommer efteråt i stället. Kanske är det därför jag är så trött? I dag tittar jag på en sprallig tjej, mett sjujävla humör, som vet vad hon vill, uttrycker vad hon känner och tar för sej. Hon manglar ner allt i sin väg för att nå dit hon vill. Hon skrattar, hon njuter och idag 1 år och 3½månad gammal ställde hon sej upp för första gången själv! Gissa om vi applåderade där i sandlådan. Sakta tar hon i kapp allt det hon missat. Hon är så liten, väger runt nio kilo, med små, jätte finlemmade händer och smala, tunna fötter. På benen finns inga härliga babyveck, de är tunna som fågelben, men hon har färg på sina kinder, liv i blicken och magen har äntlige börjat puta. Nu är det inte bara revben och bröstben som står ut på den magra lilla kroppen. Jag älskar dej min lilla, härliga, vilda tjej! Jag ser fram emot hösten vi kommer att ha. Jag ser framemot jul, nyår och all pulkaåkning. Jag längtar efter lussebak, luciatåg, och skridskoåkning. Jag ser framemot att få tillbringa mörka kvällar framför brasan och läsa Max-böcker, Bing-böcker och alla de andra böckerna som mina barn älskar. Jag ser framemot att få spela spel, upptäcka nya filmer, få skämma bort mina små troll. Jag längtar efter att få dela allt detta som tillhör familjeskap med mina barn och deras fantastiska pappa. Så TACK sommaren men VÄLKOMMEN hösten!

1 kommentar:

Sachiko sa...

ÅÅåååh! Lilla N står själv. Härligt! Den tjejen fick en tuff start i livt men hon har ett jävlaranamma och kommer ta ifatt allt i rekordfart. Krama henne från mig.

Pöss!