Translate

torsdag 13 augusti 2009

Att vara JAG och ha barn-roligt och pyssligt.

Lilla gaphalsen har blivit lämnad på dagis ihop med sina syskon och jag har fått åka hem för första gången. Idag ska hon försöka sova där, förhoppningsvis blir det inga problem, men jisses vad hon vrålar när jag går. Mina planer för dagen är att försöka vila fram till det är dags att hämta hem mina juveler, för gudarna ska veta att jag behöver det. Jag är totaltäppt i snoken och har svårt att hosta ordentligt vilket gör att jag behöver hosta hela tiden. Efter det är det dags att få hem barnen, leta rätt på Bobbos tygbur, laga mat, nånstans behöver jag bada min hund, alla klagar på att han luktar skit. Jag känner ingenting...Sedan är det bara att packa in allt i bilen och rulla till BRUXAN och så ska vi tävla!!!!!


Sån tur är kan Marcelo vara med en liten stund innan han ska till jobbet, för att tävla med barn brukar medföra dåliga resultat. Fast jag gillar att jag gör det jag vill göra, som att tävla och träna, trots att jag alltsom oftast är ensam med barnen. Min filosofi är att de får helt enkelt vänja sej, för vi är många i denna familj, och alla är lika viktiga. Så när Stora N klagar på att han inte vill gå längre på promenaderna får han höra stora föreläsningen om att Bobbo inte tycker det är så roligt när vi gör saker som ungarna gillar. När jag tävlar säger jag åt dem att jag tycker om det här och Bobbo tycker om det, så det är bara för dem att gilla läget och göra det bästa av det. Min vän Nettan skrek dock när jag åkte och tävlade agility med Lilla N, ensam, så hon fick ligga i vagnen i ensamhet medan jag var inne på banan. Men vad sjutton, skriker hon så gör hon väl det. Man springer runt alla hindren på mindre än en minut. Det får hon väl stå ut med? Banvandring och uppvärmningen har hon ju fått vara med på i sin sele på min mage. Nej det gäller att få barnen att förstå att jag är lika viktig som de, för mestadels av dagen gör vi faktiskt saker som är anpassade till ungarna.


Nu ska jag inte påstå att det alltid är så enkelt, men det gäller att försöka hitta ett sätt som gör det så smidigt som möjligt för barnen med. Vi har börjat promenera inne i stan, där Stora N kan cykla ( hemma är det ENORMA backar) och de andra två sitter i vagn och på ståbrädan. Ja, för Mittemellan N sitter på sin bräda. På så sätt kan vi vara ute upp till två timmar utan att barnen gnäller för mycket. Jag brukar dock bara vara borta i 90min. Vi tränar freestyle till musik som ungarna gillar så att även de kan dansa samtidigt. Jag tar med mej bollar och svärd till bruxan så att de kan roa sej en stund medan jag tränar Bobbo. Barnen får titta på film när jag sitter framför nätet. Jag fikar på platser där de kan röra sej, så jag får sitta en stund. Men visst blir livet väldigt anspassad efter barnen.


När Stora N var liten tränade jag mycket sök. Då ammade jag honom i mina gömställen ute i skogen, och han lekte med kottar på stigen. När han blev äldre fick han gömma sej med mej och han fick hålla rullen som hundarna skulle hämta hos oss. Sedan kom Mittemellan N. Tjena mittbena. Hon skrek och skrek och skrek och skrek. Då blev det ett uppehåll i sökträningen tills jag kunde ordna barnvakt. Lilla N har inte fått varit med pga hennes konstanta sjukdomstillstånd. Så visst är det bara att lägga ner vissa saker när de inte funkar. Än idag funkar Stora N bättre på hundplatser än vad min dotra gör, men det kommer, det kommer.


Nästa projekt är att börja ta med mina barn på fotosafari. Jag ska bara skaffa en kamera till så att de har en varsin. Stora N är fantastisk på att fota. Han får alltid till konstiga, men rätt vinklar, och anorlunda perspektiv på saker och ting. Här tog han ut sitt lego i gräst och försökte fota det, 3år gammal. Mittemellan N har inte riktigt fattat vad man gör så det börjar bli dags att lära henne nu. Hon är ju faktiskt 2,5 år! Det ska bli riktigt skoj. Är det nåt jag älskar att göra så är det att fotografera. De senaste åren har det dock bara blivit, barn, barn, barn och åter barn.

Nåt mer jag älskar att göra (tror jag) så är det att träna. Det är svårare att göra när man har barn och alltid är ensam med dem. Tyvärr är inte jag träna-hemma-typen. Jag håller igång en, två månader sedan tröttnar jag. Jag behöver komma iväg till ett gym, till en lokal. Men visst har jag använt mina barn som vikter, och visst har vi tränat Tai Chi här hemma tillsammans, men det blir inte som jag vill. Tyvärr så är det inga gym som tillåter barn. Mamma/Barn jumpa är till för barn som inte kryper, ursäkta jag har två som gör det och ett som inte gjort det, men då har vi inte varit välkomna. Förr i tiden älskade jag att träna, nu saknar jag att träna, men jag kanske har förpassats in i icke-tränings-landet så långt att jag numera tycker att det har blivit jobbigt och inte så lustfyllt. Men vi får se, i september köper jag gymkort och sätter mej i maskinerna och låter musklerna svettas igen. Förhoppningsvis kan jag träna lite gruppträning också. Jag ser framemot att boxas lite med Jonna.


Så visst kan man göra saker med barn. Det blir lite omständigare, lite mindre koncentration, iallafall när man har tre så små barn, men jag hoppas att jag lär mina barn att man är värd ett liv även när man blir vuxen. Att de har rätt att ha roligt även när de blir föräldrar, och att det inte alltid inkluderar barnpassning!

Inga kommentarer: