Jag, jag jag och mej själv.

Det är intressant att se hur jag förvandlas i olika människors närhet. Själv tycker jag mest om när jag är den självsäkra Åza, som är nyfiken på nya saker, inte fördömmande och kan stå för mina åsikter, min person och mina val. Jag tycker om när jag inte behöver hävda mej, inte behöver skryta om det jag åstakommit och jag tycker om när människor tycker att jag är lite tokrolig. Då trivs jag och då känner jag att jag är den som är närmast det som är min riktiga personlighet.

När jag kommer i pappas sällskap blir jag som förbytt. Jag blir en liten unge som är osäker, dålig på att argumentera, stå på mej och visa att jag är jag och att jag är bra. Jag blir liten, osäker, okunnig och söker hans godkännande för varje liten stavelse. Samtidigt som jag tycker han har blivit gubbig, gammal och tråkig. Missförstå mej rätt, min far är underbar, men förr var han Stålmannen. Min far är trygg, ansvarsfull, men han brukade vara spännande. Han fick mej att vilja mer. Han ville mer för mej. Jag tror han blev lite besviken på att jag inte ville lika mycket som honom. I hans ögon kommer jag nog alltid vara ett litet problembarn med dålig ekonomi, som hattar fram i livet och är lite halvbra på det jag gör, men gör ingenting på "riktigt". Den rollen tar jag också på mej när vi träffas. Varför kan jag inte vara den vuxna "riktiga" Åza med honom? Varför blir jag detta barn?

I dag på inskolningen på förskolan kom en mamma som också får mej att ändra personlighet. Hon får mej att känna mej så ung. Som om jag vore 20år och behöver bevisa någonting, ändå dras jag till henne. Jag tycker om hennes sällskap, men hon är så självsäker, "vet" så mycket. Hon prackar absolut inte på någonting, men ändå, hela hennes hållning lyser självsäkert som en fyr i mörkret. Då blir jag lite för galen, lite för sprallig, jag blir klumpig, kommer med fel skämt, skrattar åt fel saker. I mitt stilla sinne undrar jag vad sjutton jag pysslar med, men kan inte få hejd på mej. Tro mej jag har försökt i ett år med olika strategier. Inget funkar. Får prova nåt nytt denna termin...

Ett annat föräldrarpar som också skolar in sitt barn, tycker verkligen inte om mej. De är jätte trevliga, men någonstans gick jag över gränsen. Eller så är det bara så att jag har svårt för dem och att det lyser igenom. För är det nåt jag inte kan så är det att förställa mej när jag har svårt för någon. Varför dessa stackare har dragit på sej mitt ogillande kan jag inte svara på. De verkar hur vettiga som helst.

Om man nu slutar att anaysera de andra och inriktar sej på mej, vilket är den enda person som jag kan påverka och ändra på, så kan man fråga sej vad dessa mönster och beteende beror på. Varför kan jag inte bara vara jag? Mej. Jag är ju bra! Inte bäst, men bra.

En del av mej tror att vissa människor får mej att växa. De får mej att belysa sidor hos mej själv som jag kan jobba på, där jag kan bli bättre. De ger mej ny kunskap som jag måste hitta ett sätt att förhålla mej emot. Jag måste ta ställning till saker jag är osäker på. Vilket jag tror är jätte nyttigt men också skrämmande och svårt. För om jag måste vara på ett sätt som jag inte är van vid måste jag ju lära känna sidor hos mej som oftast ligger och sover.

Vissa människor passar inte mej. Kanske för att vi är för olika, kanske för att jag är på ett ställe i livet som inte är kompatibelt med deras plats. Jag har alltid valt att inte ha dessa människor i min omgivning. Gillar jag inte någon så varför ska jag umgås med dem? Varför ska jag tänka på dem mer än just den stund vi är tvugna att vara samman? Det gör också att jag inte lägger energi på att slipa bort mina kanter, mina ofina sidor, som kanske behöver slipas lite på. För jag kan vara bitsk, dräpande, kallhamrad och ibland elak. Sidor jag inte är stolt över, men som jag inte själv märker av så ofta.

Jag är en person som gillar uppmärksamhet, rättfärdigt beröm, jag gillar att vara rolig, lite tokig, busig, lugn, harmonisk och till och med hård. Jag tycker om att vara närvarande, givmild och uppmärksam. Trots det här är jag ingen spännande person. jag älskar inte överaskningar, eller upptåg som bungyjump, eller galna infall där man helt plötsligt drar i väg någonstans. Fast å andra sidan tycker jag inte om ett inrutat liv, jag gillar spontanitet och när allt inte behöver vara så besvärligt. Fast med tre barn och hund behöver man få viss tid på sej att planera. Iallafall någon dag eller ett par timmar.

Gåtan om mej själv och mitt beteende är nåt jag älskar att utforska i. Jag kan hålla på i timmar. Men det ska jag inte nu. Så jag slutar nu. Men är du likadan?