Måsten eller inte?

I dag har jag bestämt mej! För att reducera ännu mera stress och "måsten" som inte alls är måste har jag beslutat att ta kontroll igen över min gå-hemma-mani. Den inträffar varje sommar, varje gång jag är föräldrarledig och varje gång jag pluggar hemma. Denna hemska känsla av alla sysslor som behövs göras, men som man inte hinner med. Den inre "måste" känslan är nästan värre än att göra sysslorna i sej. Som nu; idag skulle jag behöva: Måla huset ,
Städa-igen, Tömma andra huset, Plocka upp på tomten, Åka till returpunkten. Men istället väljer jag att ta en hel dag med ungarna, träna Bobbo och acceptera att dessa syslor inte passar in i att vara en närvarande mamma. Varje fredag från och med nästa vecka kommer jag vara hemma med barnen. Då är dagen dömd till att göra roliga saker med dem. Inget annat. Det är så lätt att "bara" göra alla dessa saker som behövs göras i ett halvfärdigt hem. När vardagen rullar på och det är tusen saker som ska göras då drabbas jag inte alls av detta "måsten". Det rullar på, vi har roligt och jag är en mamma som har massor av tid för att umgås med mina barn. Jag passar helt enkelt inte att vara hemma. Jag mår inte bra av det. Jag blir bäng i huvudet.

Så idag ska jag ta mina barn, min guddotter och hennes familj på en lång promenad/cykeltur och mata ankorna, fika lite och låta Bobbo sträcka på benen, låta lite kalorier rinna av min kropp, njuta av trevligt sällskap, ta med mej kameran och fota lite och njuta av en ledig söndag. Nu har jag köpt nya halstabletter som fungerar bättre på min hals och så ska jag hålla tummarna att den värsta blåsten mojnar lite.

För hur enkelt är det inte att se massor av saker som behövs göras, känna sej tvingad att göra dem och sen känna press. Det är väldigt få saker som är "måsten". Man måste inte handla, städa, tvätta, jobba, måla, klippa, leka, motionera, fira, laga mat. en av de få måsten man har att göra är väl att betala räkningar. Jag vill gärna handla så att jag kan äta, för jag tycker om att äta. Jag tycker om när mina barn är på bra humör, och det gör att jag vill ge dem bra mat så att blodsockerhalten håller sej på en bra nivå. Jag vill motionera, för jag mår bättre, känner mej piggare, gladare och orkar mer. Jag vill jobba, för jag tycker inte om att gå hemma, som sagt, jag blir bäng av att gå hemma. De personer jag vill fira firar jag, åt resten säger jag att jag inte kan. För det är inget måste med att vara med familjen , bekanta eller vänner. Vill/orkar jag inte så skiter jag idet. De som tycker illa om mej då är inte värda att firas eller vara med. I vårt kompisgäng kände jag ett tag plikten att köpa saker till varje födelsedag. Då var det inte kul längre att i sista stund springa runt och leta efter en present som ändå inte blev bra. Så vi införde att vi ger varandra tid istället. Utan barn och karlar träffas vi och gör nåt. hitintills har det mest varit att gå ut och käka eller traditionellt fika, men alla betalar för sej och vi får trevligt ihop. Nu är det inte alltid alla ger sej den tiden till oss heller, men det är ok. Pressen har försvunnit, tycker jag iallafall. Skulle jag vilja ge mina vänner något gör jag det oavsett vilken dag på året det är.

Mellan alla dessa aktiviteter och göromål älskar jag att komma hem och lyssna på tystnaden. För här hemma är det så tyst. Nästan inga bilar hörs, förutom när grannarna åker och kommer hem. Det är lite fågelkvitter och vindens sus. Jag älskar att mitt i veckan ringa dagis och låta barnen vara hemma, strunta i allting, stanna hemma och spela spel och pyssla. Andas mitt i vardagen. Jag älskar, som igår, när vi låg hela familjen i sängen, Marcelo klinkade på gitarren och barnen sjöng och spelade och vi bara var tillsammans. Utan prestationskrav, bara uppfyllda av kärlek. Vi kunde titta på våra fantastiska barn och känna kroppen fyllas av stolthet och lycka för att vi har varandra. I slutändan är det de stunderna som gör livet värt att leva. Det är de stunderna man kommer att komma ihåg när man ligger inför döden.

Jag har ett bra liv.