Jag är sjukligt besatt av att få reda på hur människor uppfattar mej. För jag kan ju inte se mej utifrån. De senaste dagarna har jag gått och tänkt på ett samtal jag hade i början av sommaren. Det var med en kille som inte känner mej speciellt väl men som har haft ett ganska struligt förflutet. Under disskusionen framgick klart och tydligt att att mina åsikter och fakta inte var värt lika mycket som hans, eftersom han hade så att säga "första hands information" om hur det är att vara strulig. Vårt samtal handlade om hurvida man kan ta sej ur en dålig uppväxt och vad man själv har för ansvar och vad föräldrar har för ansvar.
Nu undrar jag hur han såg på mej, eller ser på mej om han fortfarande tänker på vårt möte. Marcelo kommer från en bra invandrar familj, men visst har han varit lite "busig" genom åren. Men det som skiljer honom och mej är att han han har alltid varit vän med "inne" folket. Han känner alla. Alla har en historia ihop med honom. När jag var tonåring visste jag vilka alla var. Men jag kretsade i utkanten, suktade lite efter att få vara med. Visst morsade folk på mej, inledde ibland något samtal men två år senare var jag bortglömd. Marcelos vänner, och till och med mina vänner vet inte vilken värld jag har levt i. Inte ens Marcelo har till fullo förstått hur det var, och han var ändå med från det att vi blev tillsammans när jag var fjorton år. Det som förundrar mej är att min röst inte görs sej hörd för att jag aldrig började ta droger. Men jag tyckte faktiskt att det var nog med sånt skit hemma. Jag satt i ett hem som kanske utåt sett fungerade, men som innanför dörrarna handlade om våld, droger och hot. Jag har sedan jag var tolv år gammal gått emellan vuxna män och kvinnor som slagits med sönderslagna flaskor, knivar, trasiga stolar, knytnävar och andra tillhyggen. Jag har lugnat främmande män som fått dilerium i mitt hem och trott att jag och alla andra är psykvårdare som ska ta in dem på mentalsjukhus. Jag har flytt från tafsande män, hårda poliser, psykotiska kvinnor. Mitt hjärta har bultat så hårt att jag trott att den ska röja vart jag gömt mej. Jag var med när den kille jag var kär i kom bärandes på min utslagna, sönderslagna mor, släppte henne i hallen, gav mej en blick och försvann, för alltid. Jag har blivit utsatt för våldtäcksförsök, misshandel, hot, skräck och förnedring. Jag har tvingat vården att tillfälligt ta hand om min mor, sökt hjälp hos socialen, lättat mitt hjärta för lärare men alla resultat har uteblivit. Jag har varit jag, i en värld som snurrat allt för fort, allt för galet. Nej jag har inte tagit droger, jag har inte begått medvetna brott. Men visst har jag varit med vi ett rån, vid inbrott och andra olagligheter. För i min galna värld började jag umgås med andra galna människor. När de sa vänta väntade man när de sa spring så sprang man. De jag drogs till men som jag sedan vände ryggen till är i dag döda eller i fängelse. På sidan av detta hade jag de vänner som fortfarande är mina vänner. De höll mej kvar i verkligheten. deras föräldrars regler blev mina regler. Förutom att jag inte alltid kunde gå hem. Då gömde jag mej i källarförådet.
Så när "struliga" människor inte låter min åsikt stå för något, undrar jag i mitt stilla sinne vad de varit med om som varit ger dem så mycket mera pondus. Nej jag har inte blivit sexuellt utnyttjad, nej jag har inte blivit torterad, ja det finns hundra tusentals som har haft det värre än mej, men tro inte att jag inte vet hur det är att kämpa för sin själ. Med dyslexi klarade jag av skolan, som sextonåring drog jag hemmifrån och svor på att aldrig återvända. När jag var tjugotvå var beslutade jag mej för att förlåta min mor för vad hon utsatt mej för, min far för att han blundat för det hemska, lärarna och socialen för att de låtit allt fortsätta fast att de visste. När jag var tjugofyra bestämde jag mej för att jag inte ska leva som en trasig vuxen. Att det hemska tillhör en barndom jag inte sitter fast i. När jag var åtta beslutade jag att min mor hade fel. När jag var tio tog jag beslutet att jag inte är hon och att jag inte behöver stå till svars för hennes handlingar. Jag tror att det var det som räddade livet på mej.
Så bakom mina leenden, mina skratt, mina råd finns det en viss kunskap. Bakom spralliga mej, eller harmoniska mej har jag också många livsdommar. Jag kan en del, men jag lär mej mer, varje dag. Min sanning är inte din sanning, men förkasta inte det jag känner till, för jag har också vandrat på vissa vägar.
Idag mår jag bra, men inte hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar