Translate

tisdag 4 augusti 2009

Jag bryr mej om dej, min vän!

Vänskap. Är som en förälskelse utan sexuella vibbar, var det någon som sa. Det stämmer nog, iallafall i mitt fall. Men nu var det länge sedan jag blev "förälskad". Mina närmaste vänner fick jag redan innan jag blivit tonåring och sedan har det utökats med en, två personer under resans gång. I många fall är jag lyckligt lottad som har så många vänner. Ett tag var vi så nära varandra så att man kunde läsa varandras tankar. Det var en sån härlig känsla. Man fick en gemenskap, man var inkluderad. Vi kunde ringa varandra mitt i nätterna för att vi kände oss ensamma. vi sov jämt över hos varandra, delade sorg, glädje, skratt och gråt. Mina vänner känner till mer om mina komplex än min sambo. Under en tid bodde jag till och med hos en vän när mina hemförhållanden var så usla att polisen tagit mej därifrån. Denna intima, varma vänskap har jag delat med mina kära ända upp till vuxen ålder. Och nästan alla finns kvar, men vänskapen har förändrats. Idag ser den annorlunda ut.
Nuför tiden finns det sällan en anledning att ringa varandra mitt i natten. För sover man inte som en död så har man ett skrikande barn på armen, och då hör man iallafall inte vad den andra säger. Nästan aldrig sover vi hos varandra längre. Det är en hel logistik med att dra tre barn, packning, en hund, fixa sängar, kuddar, plats för att det ska bli sådär spontant som förr. Nuförtiden delar vi en hel del skratt, men mest är det betraktelser ur vardagen, små andektoter, uppdateringar på det senaste. Vi är inte längre sådär djupa som vi förr var. Vi utforskar inte varandras själar längre. På nåt sätt lever vi på gamla meriter. Alla är vi i början eller i mitten av 30. Nästan alla har barn i samma ålder, med lite olika intervaller. De senaste åren har varit fulla med amning, förlossningar, sömnlösa nätter, idiotiska karlar, inplanerade helger med "vuxentid på tu man hand", familjesaker, semestrar, jobb, studier, barnens aktiviteter......det kan fortsätta i all oändlighet. Men i all denna vardagshärlighet kan jag ibland känna att vi glömt att vårda våra vänskapsband. Vi känner inte varandra utan och innan längre. Vi läser inte varandras tankar, vet inte om det var i tisdags eller onsdags som dittan hände i vår väns liv. Just nu är vi i ett stadie där vi greppar varje lugn stund man kan få och försöker VILA. Jag tror det i allafall.

Idag ringde för första gången en kompis till min son och frågade om de skulle leka. Annars är det mest vi vuxna som fixar ihop våra barn, men nu bestämde ungarna själva och vi fick helt enkelt fixa logistiken. De slutade med att de kom hit, badade i vår sjö, fikade, lekte med lego, hoppade i studsmattan och jag och kompisens pappa försökte lära känna varandra lite. Det var fantastiskt! Det kändes så bra i hela mitt bröst. Men när deras bil rullade ut från tomten började jag känna ett stygn av saknad efter mina egna vänner. Alla är så upptagna, har så olika liv, eller som i Nettans fall ett "Icke-liv". Jag älskar mina vänner hett och intensivt, jag saknar dem oändligt mycket och jag önskade att vi kunde hitta på flera aktiviteter med varandra. Men framför allt önskar jag få lära känna deras nya jag. Kvinnorna som vi vuxit upp till. Vilka värderingar, trosystem, rädslor står vi nu inför? Vart är ni på väg? Jag hoppas att vi kan hitta tiden att umgås mer. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. För idag avbryts många av våra konversationer av barnen och trådarna glöms bort, byts ut och avslutas inte. I dag är mycket av våra aktiviteter tillägnade barnen. Och jag älskar det. Tycker det är fantastiskt, men jag tycker även att mina vänner är fantastiska. I dag har jag svårt att säga orden som förr kom naturligt. Är lite rädd att de inte ska mottagas på rätt sätt, att de inte ska vara gemensamma. Så fånigt. Sånt har jag aldrig brytt mej om förut. Men idag är jag lite osäker, inte lika nära, inte lika självsäker. Men ni mina vänner jag älskar er. Jag älskar dej.
Ni är fler än bilderna visar, det vet ni!

Inga kommentarer: