Klockan är mycket och jag känner mej trött i kroppen. Har precis tävlat klart med Bobbo och burit in mina sovande juveler i sängarna. Idag hände det som händer alla mammor, men som jag varit förskonad ifrån, mina barn kom bort från mej. Det värsta var väl att jag inte märkte det ens. Jag gick för att titta på startlistorna medan mina två äldsta satt vid våra stolar. Det tog lite tid för mej och de hade börjat leka, tappat bort tid och rum och börade leta efter mej. Klockan är vid det här laget en bra bit över nio på kvällen och det är ganska mörkt. När de inte hittar mej beger de sej upp mot parkeringen och vår bil. Jag står kvar och letar efter mitt startnummer, femton meter bort från stolarna där de nyss suttit. När d inte hittar mej så är de en annan tävlande en trevlig kvinna som håller koll på att de inte springer ut bland bilarna. Till slut tar hon med sej mina ungar och går tillbaka mot tävlingsplan. Jag är på väg tillbaka till min plats och får syn på Mittimellan N som kommer i backen. När barnen får syn på mej börjar de gråta.
Nu rusar ju mina tankar till allt som hade kunnat hända när de tog sej upp på parkeringen, alla bilar som kanske skulle åka och inte sett mina små. Det får inte hända igen, och ändå vet jag att sannolikheten är ganska stor att det kommer att göra det igen någon gång. Förhoppninggsvis blir det i en lika skyddad miljö som bruksan, där det är glada miner, hjälpsamma händer och bra hundfolk som huserar. Hurra för er.
För Bobbo och mej gick det jätte bra. Vi placerade oss inte och fick ingen rosett, men jag är supernöjd med loppet i hoppklassen, där vi inte diskades och han var med mej hela vägen. Det var bara jag som glömde bort banan och skickade honom på fel hinder. Men också det redde ut sej.
Nu kom en super sur Marcelo hem. så jag får väl fjska lite för honom så han mår lite bättre, så att han gör så att jag mår lite bättre. Det är ju det som är så bra i ett förhållande, man har alltid någon som kan muntra upp en! Godnatt på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar