Hemsk, hemsk, hemsk helg

Det här har varit en av mina värsta helger på super mega länge. Nu har jag förstås ett selektivt minne, men usch, usch usch, säger jag om de tre senaste dagarna. Ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är som varit så hemskt. Visserligen har jag och Marcelo bråkat för första gången på två år. Det var en upplevelse. En hel natt höll vi på, fast utan att höja rösten något nämnvärt och utan att använda fula ord, bara det är ju en bedrift. Men återigen konstaterar jag att det finns inget positivt i att gräla. Det kommer inget bra ut av det som ändå inte skulle ha kommit. Det resulterar bara i sårade känslor och en bitter eftersmak. Hoppas det går minst två år till innan det händer igen! Sen så har vi ju tömmt det lilla röda huset. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!! Så mycket saker vi har! Alla som känner mej skulle nog inte kalla mitt hem eller mej för att vara en samlare eller för en som har massor av saker. Man det tar aldrig slut. ALDRIG! Jag håller på i timmar, fötterna värker och svullnar upp, kroppen ber om vila. Lite till, tänker jag men sen är jag så sjukligt trött att det inte är hälsosamt. Jag känner mej som en som sprungit ett maraton pass( precis som jag någonsin gjort det....). Kroppen ballar ur, lusten ballar ur, jag ballar ur. Sån tur var kom Metin och Linda och avbröt mitt rensande. Så istället fick jag sitta och vila en stund idag. Jag förstår inte hur jag ska orka med den kommande veckan, jag behöver semester!!!!!

Mitt i mitt rensande frågade jag barnen vad de ville göra med alla kläder som de inte längre kunde ha och vilka gosedjur de ville behålla, för nu skulle det mesta väck. Första budet var att ge allt till D, min guddotters lillebror. Jag tror föga Åsa skulle gilla den idén så jag började puscha för alla svältande, ledsna barn som skulle vilja ha en nalle att krama. mina älskade, bortskämda barn fattade inte vinken, så då vill de ge sakerna till bäbis N, min guddotters minsta lillebror. Fortfarande såg jag Åsas icke entusiastiska blick över att utöka sitt gosedjurs bestånd med 50 stycken till. Åter igen vurmade jag för de behövande barnen. Men mina barn såg skeptiska ut. Jag blev horrifierad över att jag missat tt berätta om alla behövande människor i min uppfostran, så jag tvingade ut dem på google för att titta på lidande, magra, misshandlade barn. Nu ska allt till behövande barn. Inte så pedagogiskt förstod jag när Stora N förklarade att han inte ville lämna sakerna för att... jag blir rädd för dem. Jag vågar inte titta på dem. Jag tycker de är skrämmande. Pedagogiskt va? Bra gjort att skrämma slag på sina barn! Här är några av bilderna de tvingades se för att mamma Åza skulle få sin vilja igenom.

Självklart blev det en diskussion om bilderna, vad de står för och att de nog behöver en nalle att krama om. Varför jag gjorde som jag gjorde? Min ursprungliga ståndpunkt är att jag tycker att barnen ska lära sej att det finns massor av människor som inte har sängar, fyrhjulingar, leksaker till förbannelse. Att det finns människor som behöver en hjälpande hand från oss som har det så bra som vi har det. Att vi ska vara glada över att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Tanken är inte att skrämma eller ge skuldkänslor utan istället ge kraft att vilja förändra och göra skillnad. För det kan vi alla göra. Man behöver inte känna sej maktlös och passiv. Man kan göra skillnad. Och skillnad behöver inte betyda att man ens måste gå ur sin egna comfort zon. Kanske man inte har råd att ge pengar varje månad. Men överblivna kläder och skor kan skänkas till organisationer som ser till att de kommer till de som behöver. Man kan be människor skänka pengar istället för saker, be om ett bidrag. Det gjorde vi på Mittimellan N:s dop. Vi ställde fram en skål som man kunde ge en krona, en tia en hundrig eller vad man nu ville. Det inbringade 320 kronor. Kanske inte mycket, men mer än noll kronor. Många skyller brist på ork eller tid. Men har man tid och ork att blogga har man tid och ork att ägna en timme vannan månad till att ge något till nån man inte känner men som behöver något.

Om jag var lite för brutal mot mina barn visar sej om någon vecka när de smält och prosessat bilderna. Jag tror dock att de har mentaliteten som klarar detta, annars hade jag aldrig gjort det.

Kontentan av det hela är att jag är super mega trött på ett sätt som inte handlar om att sova. Och när jag är trött så här blir jag håglös och tråkig. Så därför har helgen varit bläää, för jag har tagit ut mej för mycket. Men i morgon är det måndag och Marcelo blir 35 år. Så då ska vi fira med att rensa ännu mer!

God natt på er!