Jag är en hemsk människa. Fruktansvärd. Jag kan tänka så hemska saker att jag själv tycker att det är hårresande. Idag är en sådan dag när jag inte önskar någon mitt sällskap. Jag förstår inte vart jag har fått mitt horribla humör ifrån. För när jag blir så här arg blir jag så arg att jag har svårt att behärska mej. Jag blir elak, oresonlig och smular ner allas självkänsla och ev argument ända ner i skosulorna. Hur jag vet det? För många av dem som blev skotttavla för mitt humör i tonåren har berättat att det tagit många år för dem att komma tillbaka. Min sambo säger samma sak. Att jag blir hemsk och att han blir rädd för mej.
Idag har jag blivit så arg att jag var tvungen att kliva ur bilen ute i skogen för att andas. Jag försöker att inte utsätta mina barn för mitt humör, men ibland är det svårt. Jag blir lika arg på att Stora N klarar av att ta mina vredesutbrott med heroiskt lugn som jag skulle bli om han skrek tillbaka. För han blir tyst, gör som jag säger och svarar det han tror att jag vill höra. I dag var det han som utlöste mitt humör. Samtidigt som jag i det läget har lust att kasta saker, skrika för full kraft, säga elaka saker, lämna barnen ensamma och gå, kan jag beundra att han lärt sej och litar så mycket på mej att han vet att jag aldrig skulle skada eller överge honom. Han vet det 100%. Likväl vet han att det inte är hans fel. Som han säger till mej: - Man får vara arg. Det är inte mitt fel. Ett eko av mina egna ord.
Medan jag är så arg att jag vill göra saker som man inte bör, tex skrika åt oskyldiga människor hör jag en röst som hela tiden försöker hålla mej lugn. En som berättar för mej hur skrämmande jag ser ut, en röst som uppmanar mej att lyssna på mina ord och försöka bedömma skadan jag gör. Rösten resonerar med mej, säger att jag har ett val hur jag vill reagera. Dagar som idag käftar jag emot och säger att jag har inget val. Jag är på bristningsgränsen. Men rösten, lugn och metodiskt förklarar att man alltid har ett val. Och så är det ju. Fast vad skönt det skulle vara att få agera ut sin ilska till fullo, att inte behöva ta konsekvenserna för sitt beteende. Jag har aldrig slagit någon, varken i ilska eller självförsvar, och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det. Men ett slag kan många gånger vara lättare att ta än många ord som slipper ur en rasande mun.
Båda dessa aspekter försöker jag tänka på när jag talar med barnen. I dag var jag inte så duktig på det. Jag sa till Stora N att jag var så arg på honom att jag inte ville vara med honom idag. Han är 4 år. Så säger man inte till sin fyraåring!
Men jag undrar vad ska man göra med all sin ilska när den väller upp? Vart ska den ta vägen? Det händer inte så ofta kanske två gånger om året som jag blir så arg, men det är så svårt. Så svårt att tygla sej. Så svårt att komma tillbaka till behärskningen
Jag skäms över mej själv, jag har bett om ursäkt för att jag skrek till Stora N. För oavsett vad han gör är det inte hans fel att jag blir så här arg. Det ligger hos mej. Jag och mitt temprament.
När jag förklarar för andra hur det känns får jag alltid två reaktioner. Antingen, så är det för alla föräldrar.....eller en föreläsning om hur viktigt det är att inte visa att man är arg.
Tyvärr, i detta läge blir jag lika arg på båda reaktionerna. För det känns som folk inte kan förstå mej. Just mej. Det är klart att alla föräldrar tappar humöret någongång. Men när jag tappar det så gungar hela marken. Allt det jag står för sätts åt sidan. Mitt föräldrarskap sätts ur spel och allt det jag vill uppnå som mamma kan raseras. Den jag är som människa står inte för de ofantligt starka makter som tar över och dunklar mitt sinne. Men observera att jag aldrig skulle slå mina barn, försätta dem ifara eller på något sätt fysiskt skada dem. Därför blir jag lika arg när någon tror det.
I vredesmod har jag kastat ut alla Marcelos kläder i trappen en gång. Mitt argument var att han kunde få ha dem i min lägenhet när han lärde sej att respektera mej bättre. Hans argument blev att nästa gång jag packade hans kläder var det bäst att jag var beredd på att det var för gott. I vredesmod skrek jag till min mor att jag skulle gå och aldrig mer komma tillbaka. Så blev det. Då var jag 16 år.
Men alltsom oftast försöker jag gömma mej, gå undan. Begrava mitt humör i mängder av godis och bara vara ifred. Jag brukar varna min omgivning och låta bli att svara i telefonen. Det är annorlunda sedan barnen kom. De är ju alltid med mej. De kan inte komma undan. Jag kan inte dra mej tillbaka.
Så för att dämpa det värsta har jag idag stått i skogen och andats, medan barnen satt kvar i bilen. Jag har vräkt i mej sju stycken rån och skurit upp fetaost och blandat med vindruvor. Och så har jag skrivit här.
Jag skäms för mitt humör, jag ångrar mitt utbrott. Ångesten har gripit med sin kloförsedda hand mitt hjärta. Allt jag kan göra är att be om ursäkt och göra resten av dagen till en bra dag. Tårarna rinner för mina kinder och jag kan inte sätta ord på hur fruktansvärt jag tycker det är att tappa humöret så här.
Åza från sin värsta sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar