Translate

onsdag 26 augusti 2009

Samtida bekännelser från en europeisk student

Jag jobbar med en bok av Jan Myrdahl. Man säger att läsa svåra böcker ökar ens intellekt. Visserligen förstår jag orden. Faktiskt även innehållet, men meningen? I morgon bitti ska jag, fast jag ännu inte läst ut boken, kunna diskutera innehållet och dra smarta paralleller till dagens undervisning i skolan. Men jag förstår ju inte! Samtidigt älskar jag just detta, att bli tvingad att tänka, blir tvungen att låta min fantasi flöda, dra slutsatser på ett material jag inte till fullo förstår. Det får mej att känna mej levande. Det får mej att vilja mer. Många jag känner skakar på huvudet, ler lite och kallar mej tokig, men min kropp spritter av allt jag vill lära mej, av allt jag vill uppleva, av allt jag vill känna. Varje människa är unik och alla ni kan lära mej så mycket. Varje lustig författare, varje annorlunda filmskapare kan få mej att känna och upplev saker som jag inte gjort förut. Det känns som jag nu kan börja intergrera de två världarna, den riktiga, där jag lever, andas och är i samt den tankeatmosfär som får mej att utvecklas, uppleva och vibrera. I bland kan jag sörja att denna tid inte kommer förens nu. Men jag försöker se tillbaka på mitt liv och inse att de lärdomar som jag fått förut är lika mycket värda. De har fått mej dit jag är idag. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Men om jag ändå hade börjat den här resan lite tidigare. Då hade jag kunnat hinna med så mycket mer! Oh det är så mycket jag vill. Min resa har börjat, ett nytt kapitel har slagits upp och jag är såoerhört tacksam för det liv jag har. Jag är så oerhört tacksam för de gåvor jag fått och upplevelser som berikat- tvingat- böjt- slagit- smekt mej. I bland känner jag mej ensam med alla dessa känslor. För de är så många, så starka, så övermäktiga, då kan jag hitta en liknande själ i en författare, en romanfigur, eller filmskapare, som får mej att känna mej lite mer "hemma". För oftast är jag en främmande fågel i alla sällskap. Inte en vacker, färgspralkande fågel, utan en ganska tråkigt brun, men ändå annorlunda liten pippi. Jag är liksom månen, jag behöver en sol som lyser upp mej. Under en tid var det min kära kusin Tessan, under en annan var det min fantastiska vän Nettan. Men även om solen nu inte lyser på mej så finns jag där, vacker, uppnålig, hemlig, stark och mytomspunnen. Jag gillar att vara månen. Månen är cool.

Skakar du på huvudet än och kallar mej tokig? Kanske jag är det, men jag är som ett träsktroll, som en lök eller lasagne: jag har många lager......

Inga kommentarer: