Jag tittar på mina barn.

De är så vackra.

De är så roliga.

En dag kommer de växa ifrån mej. En gång kommer jag inte få kalla dem mina längre.

Jag tänker på min kusins öde. På hennes dotters kors att bära genom livet. En mammas vanmakt. Jag tror aldrig ett barn riktigt kan förstå hur älskat den är. För den här kärleken jag känner gentemot mina barn är gränslös, den är fantastisk, den är så stor.

Hu kan man skydda dem och samtidigt låta dem leva? Hur kan man undgå att låta tårarna rinna nedför deras runda kinder men samtidigt lära dem om ödmjukhet?

Jag vill inte att de ska fjärma sej från mej. Jag vill vara deras hjälte hela livet.

Så kommer det inte att bli. Båda mina hjältar har falnat. Först den ena för länge, länge sedan och nu min far. Han är ingen hjälte längre. Han är bra men ingen hjälte.

Jag vill finnas för mina barn. Jag kommer älska dem för alltid och jag ska jobba på hjälterollen livet ut