Jämmer och elände nu har jag gjort det igen. Bestämde mej för en lång promenad med hundarna. Eftersom min älskade sambo sovit i två dagar tills att det är dags för honom att åka så har jag inte kommit ut i skogen och träna som tanken var från början. Men Bobbo har fått alldeles för många kortisar den här veckan så han behövde verkligen få sträcka ut. Problemet med att ha tre så små barn är att ingen orkar gå eller cykla den sträckan som Bobbo, och idag även Rut, behöver få gå för att känna sej en aningens trötta. Så jag tänkte att om sonen kör 4hjuling och tjejerna få åka vagn och ståbräda så kan jag ta en viss runda med asfalt hela vägen men med skog och ängsmarker på sidan av vägen. Jag uppskattade tiden till ca 2 timmar. Precis lagom för Lilla N:s luftrör, för min skallebang och onda hals. Tre timmar senare var vi inte hemma.
Nu har jag ont i ryggen, ont i rumpan(muskelfästena sitter där) och en aningens ont i vaderna. Huvudet dunkar, barnen somnade och jag känner men obehagligt nöjd. För den där välbefinnar känslan finns inte. Jag är alltför otränad. Jag kan inte hålla på så här. Så min födelsedagspresent till mej själv är en mer vältränad kropp. En kropp där jag ännu en gång kan röra mej utan att bli invalid efteråt.
Förr i tiden kunde jag knata runt i fem-sex timmar och vara lite småtrött efteråt. Nu har jag ont överallt efter en tre timmars promenad dragandes en vagn med ca 25 kg. LÖJLIGT!
Som plåster på såren köpte jag två julskivor som jag ska försöka att vänta med att lyssna på till slutet av nästa vecka. Hi hi hi...
Bobbo och Rut vilar också nu.
Dags att börja tänka på mat.
Ha en skön lat-söndag ni med.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar