Ge faan i att gnälla på mej!

Som kvinna tycker jga att vi ibland får bli oresonligt arga. Jag tycker inte att det alltid måste vara logiskt eller rationellt. Ibland känner jag för att kasta rimligheten åt helvete och bara få bli arg utan att resonera om att jag inte borde, utan att resonera att det inte var så det var menat. Men när jag blir arg på detta sätt gäller det att jag inte kastar min ilska över objektet som gjort mej arg eftersom det kanske inte är så logiskt att jag känner så just då.

Nu är jag så arg. På Marcelo. Och istället för att gnälla på honom, som inte ska behöva ta det mina känslor just nu eftrsom de inte är rationella, så gnäller jag här i bloggen. Förhoppningsvis har mitt dåliga humör då försvunnit tills att han kommer hem igen. Med de sagt så......

Jag blir så JÄVLA förbannad över att jag ska lösa allting! Inte nog med att jag sköter barn, hushåll, det mesta som har med tomten att göra (städning, iordningställande, så gräs, klippa gräs osv) jag pluggar mer än heltid OCH så försöker jag hitta energi till att tillfredsställa Bobbo. Han städar i stor sett aldrig. Han lagar istort sett aldrig mat och de senaste halvåret har han tagit barnen för att jag ska kunna göra någonting (fikat en gång, igår samt haft agility kurs) tio gånger. Det är mindre än en gång i veckan!

När vi målade huset i somras, det blev inte färdigt, så har vi tejpat så att inte färgen ska hamna på fel ställe. Tejpen sitter nu ganska hårt så i ett par veckor har jag gått och dragit tejp i förbifarten, så att det inte ska vara omöjligt att få bort den. Idag bestämde jag mej för att göra ett ordentligt ryck. På med kläder på alla halvsjuka barn, ut och börja dra, pilla och försöka få bort all tejp. Regnet kom. Vi blev dyngsura. Lilla N grät. Mittimellan N grät. Efter ett tag försvann de stora barnen in till Marcelo i garget. Jag drog, pillade, hade sönder naglar och fick bort nästan all tejp på framsidan. Lilla N grät. Båda de stora kom och var ledsna, uttråkade och blöta. Med andra ord inte sugna på promenad. Då beslutade jag mej att ge Bobbo tio minuter av apporteringsträning. Sagt och gjort satte jag barnen i arbete. De blev gladare, Bobbo fick tänka lite. Efter fem minuter kommer en hysterisk Marcelo i bilen och meddelar att han ska iväg frågar om jag fått bort all tejp. Det hade jag ju inte. Då höjer han rösten förmanar mej att all tejp måste bort annars skulle det aldrig gå att få bort den bla bla bla blaaa......

Då känner jag att jag blir svart i ögonen. Ursäkta jag står med tre ledsna barn som är blöta. Han ger mej aldrig chansen att gå ut med Bobbo i sånt här väder eftersom han aldrig tar barnen. Barnen är halvswjuka och kan inte vara ute för länge eftersom de då blir jätte sjuka. Han vet det, jag vet det. Vi har testat mer än 20 gånger. Om det är så JÄVLA VIKTIGT att få bort tejpen dra bort den själv istället för att åka och titta på film eller fika hos kompisar. Hjälp till då, ta barnen eller dra bort den själv istället för att stå i garget och hjälp dina kompisar med motorcyklarna. Kom för faan inte och gnäll på mej som INTE åker och kollar på film. Jag som INTE åker och fikar med kompisar. Sätt inte mer press på mej som INTE står och hjälper andra med grejer när det tydligen är så viktigt att få bort den jävla tejpen på en gång. Varför ska du städa garaget just i dag när tejpen tydligen är prioritet nummer ett?

Förlåt mej, men i mitt liv är tejpen varken nummer ett, två eller tre. Kanske nummer sju. Barnen och deras hälsa kommer före. Bobbo kommer före. Kom inte och påstå att tejpen är prio ett för honom heller för då hade den varit borta för länge sedan. Istället för att han skulle sova till två de senaste helgerna. Jag har ta mej faan inte sovit till två en enda gång sen vi fick barn!

Och visst det är jätte synd om honom. Han jobbar mycket (men inte nu längre) Han får laga min bil. Han ska hjälpa kompisar med deras motorcyklar. Han får slita med det som gäller bygge (hus, garage, tomt, dräneringar mm) fast vet ni vad. De senaste månaderna hart inte sysslat med det heller! Så låt mej vara i fred. Det är inte jag som sitter och vilar, glor på TV eller umgås med vänner. Sluta pressa mej. Bara för att jag fick en bra kväll igår med tre timmar ensam med min bästa vän så betyder inte det att jag får det varje vecka, eller ens en gång i månaden. Så ge faan i att pressa mej. Om det är så himla viktigt gå in och laga mat du då. Se till att de får lunch, blir torra och söv Lilla N så lovar jag att tejpen är bort på några timmar. Men kan du inte göra det så håll snattran!

Så, med det sagt så vet jag att han inte menade så. Jag vet att han inte tvingade mej. Jag vet att han gav uttryck över sin egna frustration och jag vet att han på ett klumpigt sätt berättade fakta för mej. Det är därför jag inte skäller på honom. Det är därför jag inte fräser tillbaka. Det är därför jag inte berättar för honom utan låter min irrationella ilska gå ut här istället. För han läser aldrig. Inte ens denna blogg, så här är jag säker. Här sårar jag inte honom. För han är, trots allt bäst i världen.....med några små skavanker......