Ensamhetens ensamhet

Varje år vid den här tidpunkten, och observera att jag älskar hösten, så vältrar jag mej i min ensamhet. Hur löjligt som helst när man har en familj med en underbar sambo och tre fantastiska barn. Men varje november tar jag mej en titt i backspegeln och i omgivningen runt mej och utvärderar och sörjer det jag inte har. Jag göttar ner mej i självömkan och myser nästan i att titta på hela min ofullkomlighet. Det är så mycket fel på mej. Det är så många som inte gillar mej.

Min mamma dömde mej till ensamhet redan när jag var liten. Hon sa att jag för alltid kommer att känna mej ensam, oavsett vad som händer i mitt liv. Varje år tänker jag på hennes ord och beroende på sinnestämning ger jag henne rätt eller fel.

Jag är en privilegierad, vit, kvinna, medelklass som har allt man kan önska. Då är man inte ensam. Jag lider inte av depressioner, mental ohälsa eller schizofreni. Jag är lite överviktig och har lite problem med hormonnivåerna i kroppen. Vilken tur jag har. Jag har allt alla kan önska sej. Jag har sån tur att många i världen avundas mej och tänker att om de bara hade det jag har skulle de vara lyckliga. Och så är det. Jag har tur.

Ändå vältrar jag mej i medömkan, petar på alla fula sår, lider, känner smärta. Jag tittar mej omkring dissar alla mina relationer. Ingen är som jag. Jag är ensam om att vara som jag är. Jag har så mycket att ge. Så mycket kärlek att slösa men så få att ge dem åt. För jag vill inte ge dem åt människor som bara vill roffa åt sej. Jag ger till dem som uppskattar mej. Och jag har mer att ge.

Kanske kommer jag alltid vara lite ensam. Som alla andra. Nu ger jag mej tid att vara det. Om en vecka ska jag vara glad igen!