Även om tanken har försvävat mej att jag och Marcelo skulle separera kan jag inte till fullo förstå hur jobbigt det måste vara. Min vän har legat i startgroparna i flera år men det aktualiserades i somras när hon gjorde slut, och under deras resa är det klart att man utvärderar sitt eget förhållande. Tankar som vem skulle behålla huset (Marcelo), var barnen ska bo (hos mej) vilka möbler ska till vilket bohag(???) i vilka områden kan man tänka sej att bo, var ska barnen gå i skola. Det är de "lätta" tankarna. Men tanken på att gå och lägga sej utan Marcelos håriga bringa kittlandes i ansiktet, tanken på att inte ringa femton gånger varje dag till varandra och känna själen komma till ro med hans trygga röst den är outhärdlig. Jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mej ett liv utan honom. Vi delar ett liv tillsammans. I 18 år har vi funnits vid varandras sida. Vi har kämpat genom sjukdomar, ekonomiska trångmål, hela vår tonår, arbeten och liv på olika orter. Vi har stått pall genom drogträsk, familjehemligheter, andras illvilliga ryktesspridningar, rasism, och personliga tragedier. Det har gjort oss sammansvetsade, men det som verkligen har skapat vårt förhållande är just kärleken. Kärleken till varandra, skratten, överraskningarna, respekten för våra individuella drag, för våra olika intressen och mål i livet. För vi är så olika. Han är en negativ surmule medan jag är en positiv åsna. Han ogillar allt det som jag gillar, djur, generositet, givmildhet, volentär arbete mm medan jag har väldans svårt för vissa av hans intressen. Vi gillar inte samma musik, inte samma människor, inte samma sällskap eller samma miljöer. Vi har olika syn på livet, barnuppfostran, förhållanden och vänskap. Men han respekterar mitt sätt. Ibland blir han störd, men han fogar sej och fattar han inte mej så respekterar han att han inte förstår och låter mej vara mej. Jag låter hans negativa sidor får uttryckas, jag lutar hans stora huvud mot mitt bröst kysser hans panna och viskar att det ordnar sej, att vi är ett team, så blir han oftast lugn. Han hämtar sin näring i mej och jag lever, andas, existerar med honom. Han är mitt liv, min kärlek, min trygghet.
Så skulle han lämna mej, såsom min vän lämnar sin sambo skulle jag vissna, jag skulle frätas i bitar, min existens skulle upphöra och mitt liv ta slut. Jag skulle vara vid liv men inte leva. Hela mitt liv har jag hört att man inte ska hänga upp sitt liv på en kille. Att man ska vara en egen person oavsett vem ens partner är. Jag är en egen person, jag har mitt liv vid sida och tillsamman med Marcelo. När jag är stark och framför allt arg så tror jag mej veta att jag skulle klara mej utan honom om det skulle bli så. Men sanningen är den att jag är beroende av honom. Han är mina lungor, mitt blod allt det som livger mej. Kanske är det just det som är nyckeln bakom vår intensiva kärlek. För den är stark, vibrerande, kanske inte så passionerad som den var innan barnen, men jag hoppas den kommer att bli det igen när Lilla N nu börjar bli stor. Vår kärlek är levande, den böljar, den knuffar oss framåt men är samtidigt så stadig att den inte behöver bekräftas varje minut. Den klarar svackor utan att bli förolämpad, vi kan prata om den utan att vara rädda och både han och jag kan utan tvekan säga att vi ÄR älskade. Inte att vi känner oss älskade utan att vi verkligen ÄR det.
Jag förutsätter inte att vi ska vara tillsammans hela livet. Jag hoppas det. Men för att hålla ett förhållande levande och vid god vigör så måste man låta parterna och kärleken i sej förändras och utvecklas. Jag känner fortfarande pirr i magen för min härliga karl. Jag blir fortfarande svag i knän och armar vid blotta tanken på vilken fantastisk människa han är. Jag vill röra honom och jag är trygg i förvissningen om att om jag inte orkar så kan jag lägga mej i sängen och sova och han blir inte förolämpad för att jag inte haft ork kvar till honom. Han är en bra pappa och han är den manligaste man jag någonsin träffat.
Så att tänka boende och sådant är de lätta bitarna men vid blotta tanken att inte ha honom vid min sida, då knyter det sej. Det går inte. Det existerar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar