Pyrit är borta!

Min lilla, sköna sköldpadda är försvunnen. Vet inte om sorg är rätt ord. Skräck, förskräckelse, ångest, oro, dåligt samvete är nog mer rätta ord. Jag kan liksom inte riktigt tro att det är sant!

Jag vet att det kan vara svårt att tro på men jag vet att han var lycklig de sista dagarna, på samma sätt som jag vet att han var olycklig under flera månader innan. Min sköldpappa har inte utvecklat svåra stereotypa beteenden som vilda djur i fångenskap kan göra. Men passivitet och vissa rutiner skaffade han sej under alla åren i olika akvarium. Därför skaffade jag honom fiskar som skapade viss förändring i hans värld. Han fick använda sina naturliga instinkter med att jaga och fånga föda. Jag möblerade om i hans miljö och har haft fem olika akvarium som han bott i. Roligast tyckte han att det var när vi bodde på båten i Stockholm och gungningarna på båten skapade naturliga vågor i vattnet. Då trivdes han och jagade runt i sitt hem.


Det nya hemmet jag skaffade åt honom, på land, i vår trädgård skapade också glädje. Han blev aktiv, gick runt, badade lite, grävde, utforskade. Och försvann.


Trots galler. Trots staket. Nu är han borta.


Bobbo har sökt i dikena. Vi har letat på gräsmattor, på grusgångar och i buskage. Men vi hittar honom inte. Han är borta. I 25 år har jag haft honom. Nu finns han inte kvar. Jag hoppas att jag hittar honom igen. Mest oroar jag mej för att han ska frysa ihjäl i höst. Eller att han ska lida om nåt rovdjur tar honom. Personligen tror jag han letat ner till diket, fångar lite insekter och är jätte lycklig. Kanske hittar han vägen ner till sjön och kan livnära sej ett tag. Men vintern. Kylan.... Ångest. Samtidigt har jag haft väldigt dåligt samvete för att jag håller ett djur som Pyrit fången. I ett litet hem. Nu är han fri.

Men oj vad jag hoppas vi hittar honom! Snälla kan vi hitta honom!