Bråk en gång till

Grabbarna som inte slutar slåss.

Nu börjar det bli för mycket. Något måste göras. I går slogs hundarna igen. Igår var det Plutos fel. Igår var vi två som fick sära dem. Igår började slåss runt mej. Hela natten har jag varit vaken. Tänkt och tänkt och tänkt. Alla ord som andra sagt maler i mitt huvud. Jag ältar. Men det finns bara ett svar. Fortsätter det så här kan inte Pluto vara kvar.




Varför blir det så?

Älskade Pluto-boy

Hundarna samexisterar varje dag. Jag kan ge dem godis ur samma hand, kasta boll med dem samtidigt. Gosa med ett hundhuvud i varje knä. Träna dem ihop. Gå promenader, exaltera dem, lugna ner dem. Och sen så bara PANG.


Jag har tänkt och tänkt. Vänt upp och ner på alla argument. Funderat på lösningar. Men nu står jag villrådig. Har inte en aning. Maktlös. Bobb ger jag aldrig upp. Han är min. I varje por är han min. Han stannar hos mej tills hans sista andetag. Det är inte förhandlingsbart.


Pluto då? Lilla, stora Pluto. Pluto som jag älskar så mycket. Pluto som jag är så nöjd med. Som jag har så roligt ihop med. Ska inta han få bo här? Ska inte han var med mej? Det känns så främmande. Så olustigt.

Jag vill inte vara utan min fina Pluto

Ska sanningen fram så kan det inte bli så många fler sammandrabbningar. Några till, sen är det kört. Det är inte så vi vill ha hund. Jag har småbarn. Slagsmålen måste upphöra. Och Pluto blir starkare och starkare. Lusten att ta över större. Bobbo blir svagare. Jag är varnad. Men nån, snälla någon måste väl ha några tips att ge? Några goda råd? Det måste ju finnas en lösning? Jag vill ha en lösning.


Jag känner mej så hjälplös. Jag känner mej så ledsen.