Translate

tisdag 5 juli 2011

35 år och mormor

En gammal klasskamrat till mej ska bli mormor. Hon är lika gammal som jag. Vi tappade kontakten under många, långa år och nu går hon igenom en kris och har fått reda på saker som ställer hennes liv på en spets. Mitt i detta kaos kommer beskedet att hon ska bli mormor. Vi har träffats nångång sådär sen hon lämnade stan. Vi har mest kontakt via facebook. Jag lider med henne, men har heller ingen aning om vad hon gjort mot sin dotter som nu klippt banden. Oavsett vad måste det vara hemskt som mamma att gå igenom.


Hennes öde får mej att tänka på vår lilla extra unge i Halmstad. Blott 18 år har hon fått en liten Douglas. Har inte haft nöjet att träffa honom än, men jag hoppas de tittar förbi här om två veckor eller så. Även om vi kanske förfasade ibörjan över att hon var gravid, hon är ingen duvunge precis, så vad kunde vi alla göra? Stötta och glädjas åt att familjen blir större. Tack och lov ser hennes föräldrar och syskon det på samma sätt. Kanske kommer hon ångra sitt beslut, kanske kommer hon säga att lilla Dogge var räddningen för henne, vad vet vi? Det är hennes liv, hennes beslut och vi måste lita på att hon gör rätt.


Mina barn - Gör jag er illa, eller duger jag?
Om något av mina barn kommer hem innan de blivit myndiga och berättar att de ska bli förälder, hur kommer jag reagera då? Jag hoppas det aldrig kommer hända. Jag hoppas de får ut och uppleva världen, träffa den rätta och hitta sej själva innan de runt 25 stadgar sej och skaffar en bunt härliga barnbarn åt mej med en bra partner som jag diggar. Men vad händer om Mägi förbannelsen slår in även på nästa generation? Att mina barn kommer hata mej eller vilja bryta kontakten med mej för att jag gjort dem så illa? 




Mor och dotter - jag och Lilla N
Mina egensinniga, tuffa men ack så känsliga töser
I bland undrar jag om jag är psykiskt sjuk. Det brukar komma upp i de där tillfällena när Lilla N skrikigt i ett par timmar och jag vrålar tillbaka, eller skickar in henne i rummet för minsta lilla, bara för att mitt tålamod är slut. Förstår barnen varför jag reagerar som jag gör? Eller lever de i en orkan av känslor från mammas håll, där hon (jag) plötsligt, utan förvarning exploderar och hotar med att åka utan dem? Klart de säger att de älskar mej. Det gör barn. Det gjorde jag med. Min mor mässade om och om igen när jag konfronterade henne - Men du sa att jag var världens bästa mamma, du sa det. Du sa att du älskade mej och att jag var världens bästa! Ja, vad skulle jag annars göra? Jag hade ju inte så många alternativa mammor att älska liksom. Men kärleken gick över till hat, som gick över till likgiltighet och som nu har förvandlats till en känsla någonstans mellan att tycka om och att bry sej. Jag bryr mej. Men jag vill inte träffa henne. Jag vill inte att hon lär känna sina barnbarn. Tänk om det händer mej? Tänk om jag gör fel? Hur sjutton gör man rätt? Jag vet inte vad rätt är. Jag vet inte hur man löser allting, eller hur man ska reagera. Tänk om allt blir fel? Tänk om mina förväntningar är fel? Jag har haft fel förväntningar på mej hela mitt liv. Aldrig lyckats leva upp till standarden. När skulle jag då lära mej hur man gör rätt? Ibland känner jag i hela kroppen att vi gör fel med Lilla N. Och nu gör jag allt i min makt att ändra på det. Ändra orden, ändra förväntningarna men samtidigt orkar jag inte med henne. Inte när hon sätter igång. Vilket hon gör 14 gånger om dagen. Då höjer jag rösten, skickar in henne på rummet. Tappar tålamodet, säger åt henne att sluta skrika, lyssnar inte på hennes gråt och tröstar inte förens hon lugnat ner sej. Jag vet att jag gör fel. Frågan är bara hur mycket fel. En dag lär jag märka det. Frågan är bara om jag rakryggad kan stå och ta emot kritiken eller om jag får böja mitt huvud och skämmas.

3 kommentarer:

Ann sa...

Nä Åza ,dom kommer aldrig hata dig!
Du är jättebra mamma ,rak och pedagogisk!
Jag tänkte för snart 18 år sedan när ett kladdigt litet liv las på min mage att; Shit nu är det mitt ansvar att denna tjej inte landar p Plattan!! Vart livrädd...Men man kan bara visa dom vägen och finnas där när dom trampar lite snett på livets stig, man kan inte leva livet åt dom.
Ditt sätt med lilla N är ju bara att du visar att när hon är lugn så kan ni snacka om saken och lösa det då.
Kram

Åza Andersson Mägi sa...

Tack, jag hoppas verkligen du har rött!

Nathalie sa...

Såg en dokumentär om unga mormödrar i storbrittanien. Vet inte vad jag ska tycka. Mammarollen sitter ju inte i åldern men sen samtidigt så måste man ju ha tid o hitta sig sjäv innan man skaffar barn...