Bomben i Norge

Jag måste få säga ett par ord om händelserna i Norge. Detta vidriga, hemska som hänt vår närmaste granne. Som vanligt var Johanna med när det hände. 200meter ifrån explosionen i Oslo, sin första dag i Norge. Hon mår bra, tack och lov! Personligen kan jag tycka att bomben mot regeringskvarteret är hemsk. Norge har varit förskonad. Vad jag har förstått så bär inte ens polisen vapen i vårt grannland. Norge är ett lugnt land. Nu undrar jag vad bomben kommer att ställa till med. Lite som när Palme mördades, oskulden är tagen. Jag tänker på sjölvmordbombaren i Stockholm. Tänk om han hade lyckats! Hur hade det varit i Sverige då? Men det jag tycker är mest hemskt är det som hände på ön Utöya. Så kallblodigt. Så vidrigt, så fruktansvärt! Det knyter sej i magen!


Jag önskar att händelsen gick att göra ogjord. Jag önskar att människor inte var så rädda för varandra. Jag önskar att vi kunde se andra lösningar än att ta till terror. Kanske är det hör ett led i demokratins kölvatten. Människor känner sej matklösa. Den här gången tror de att det var en rasist som gjorde dådet. Oftast tror man att det är en muslim som skulle göra en sån sak. Samma rädsla? Samma maktlöshet? Samma medel?


Norge jag tror på er. Jag tror ni kan bygga upp era bombade illusioner och fortsätta vara modiga. Modigare än de flesta andra länder i världen. Jag tror inte ni kommer ta till samma drastiska människofientliga aktioner som USA. Ni är starkare. Ni är modigare. Ni är stoltare. Jag önskar att de som förlorat sina liv kunde vakna igen. Jag önskar att det gick att torka era tårar. Ni har världens sympatier. Men vad gör det när en far gråter över sin döda dotter? Önskar det fanns mer vi kunde göra.