Kolmården - mer än djur

Isabella garvar åt min höjdskräck!

I Kolmårdens djurpark kan man ju roa sej med en hel del. Förutom det mest uppenbara - djuren, så har parken en hel del att erbjuda för barn i mina ungars ålder. Isabella ville till parken och vi var inte sena att haka på - såklart! Roligast tyckte nog Bella var att titta på mej när jag livrädd satt i linbanan. Men till mitt försvar - det gick bättre den här gången än förra! Så det så!

Allt som går att klättra i är bra tycker Stora N

Stora N vågade åka den högsta (världens? Sveriges? Europas högsta? kommer inte i håg) rutchkana alldeles själv för första gången. Mina döttrar roade sej med att hoppa trampolin med sele. Tillsammans undersökte de gruvan, red kamel, gick på balans stigen och åt pannkakor. Jag och Bella var hur trötta som helst på slutet.

Ungarna klättrar i bakgrunden på balansstigen

 Mittimellan N spädde på det när hon försvann vid vargarna och var spårlöst försvunnen. Då känner man sej bra som mamma....inte! Men jag skickade min lilla deckare, Stora N, nerför backen för att se om hon dragit ner till entrén. Själv funderade jag på att gå tillbaka upp mot Davidshjortarna. Men längde på stegen ner och letade febrilt efter en orange, rutig klänning bland alla ben som gick mot utgången. Till slut fick jag se den. Då drog jag en lättnadens suck. Stora N drog henne i armen uppför backen. Mittimellan N;s tårstrimmiga ansikte vittnade om att hon varit rädd en liten stund.
- Jag hittade henne gråtandes där nere vid gräset.
Min duktiga, bästa son! Själv var jag mest tacksam att hon inte gått ut från parken, så att vi kunde hitta henne. Det går fort när det är barn. Uppskattningsvis var hon borta tre, fyra minuter. Men det kan hända mycket på de minutrarna...