Ansning

Vad är det egentligen för bilder och ideal vi ger till våra barn? Jag funderade mycket runt det när Stora N var liten men nu dök det upp igen när jag efter en vecka av igengroddhet tog reda på buskar, utstående skott och taggiga ben. Lilla N följde varje liten rörelse jag gjorde med stor förundran. Den ljusgröna salvan på ben och i intimlinjen, ett konstig tortyrredskap som drog bort ögonbryn tills tårarna trängde fram, ytligare en färgglad men ack så vass kniv som rakade under armarna. Allt för att modet föreskriver att kvinnans hår är fult. Tro nu inte att jag är en radikal feminist som låter håret växa fritt. Jag tycker det är skönt att ansa skägget, så att säga. Jag luktar bättre, känner mej lättare och snyggare. För den skull står jag inte var tredje dag och avlägsnar allt hår. Nej jag gör det när jag måste visa mej, som i morgon på badhuset, eller när det gått lite för långt efter en vecka av total avsaknad av kroppsrening.

Men så åter till frågan vilka bilder vi sänder ut till våra barn. Vad skönt det skulle vara om det vore snyggt med lite stubb på benen. Eller att armhålorna inte skulle vara totalt renrakade varje sekund. Bara få fixa till det så där en gång i veckan och det vore helt ok. Nu stirrar mina barn på mej medan jag försöker fixa till mej, och från allra första stunden i deras liv blir de indoktirerade att det inte är snyggt. Att vi måste fixa till oss för att duga. De ser mej sminka mej nästan varje dag, plocka ögonbryn och fixa med håret. Jag duger inte som jag är. Helt sjukt egentligen. Hur långt har vi kommit i att acceptera oss som vi är, skönheten kommer inifrån och allt annat trams som vi försöker slå in i våra hjärnor allt eftersom vi arbetar med att ändra personlighet, tjäna en förmögenhet och försköna vårt yttre.

Mina barn älskar sin tjocka mamma. De ser inte stubben på benen, de tittar in i mina ögon och möter min kärlek och det är allt de ser. Tänk om alla vore så......