Idag var det en nära döden upplevelse. Klockan ringde kvart över fem på morgonen. KVART ÖVER FEM!!!!!! Jag dödade den och försov mej. En halvtimme sen, klockan 07.35 infann vi oss på dagis och klockan 08.06 satt jag med min frukost på föreläsningen.
Det är dagar som den här som jag tackar min lyckliga stjärna att jag pluggar på lärarprogrammet. Att ställa klockan på kvart över fem tillhör ovanligheterna. Oftast travar vi in på dagis strax efter nio eller ännu senare på måndagar, eller inte alls som på fredagarna. Jag hämtar mina fantastiska barn vid halv fyra, eller två vissa dagar när aktiviteterna kräver det. Vi kan åka och göra det vi ska, komma hem lagom för att umgås ett par timmar innan de droppar i säng vid nio på kvällen.
Under de veckor jag har praktik kan det se annorlunda ut. Som under förra omgången praktik åt barnen frukost på dagis tre dagar i veckan. Hela vår familj var helt slut. Det var inte trötta, glada barn jag fick hem. Det var gnälliga och slutkörda barn. Dessa två timmar på morgonen gör en jätte stor skillnad på deras sätt men även på mej. Nu är det vara ett år kvar innan det är dags för mej att lämna universitetes fika muggarna under förläsningarna och akademiska kvartar. Det är dags att byta ut veckor av läsning i godan ro hemma, med en lunchpromenader i solen med Bobbo ingen mer te muggen i handen när man sitter vid datorn utan då ska det bli tidiga mornar, hektiska möten, upprörda ungdomar, planering, prestationsångest, arbetslag och sena kvällar och snabba luncher.
Jag längtar. Men samtidigt fasar jag för de första veckorna, kanske månaderna innan kroppen vant sej. Innan barnen kommit in i vår nya livsrutin. Då är det kanske inte längre aktuellt med aktiviteter fyra dagar i veckan. Då kanske mystunder med en rolig bok i soffan och lite handbollsspel i varddagsrummet räcker. Om ett år kanske jag sitter och tänker tillbaka på den här tiden med lite saknad, kanske kommer jag sucka och säga att jag inte visste hur bra jag hade det. Men faktum är att jag vet det. Jag har det bra. Det är få förundrat att vara hemma med sina barn 18 timmar eller mer per dygn. Speciellt i nästan sex år. Lilla N är den som blir drabbad värst. Hon kommer bara vara 2 ½ när jag börjar jobba. Hon kommer få längre timmar borta från mej än vad Stora N någonsin haft. Men jag håller tummarna att jag får jobb. Bara jag får ett jobb på en skola jag trivs med, så anpassar sej nog hela familjen efter det ocså så småningom. Vi är ju rätt flexibla vi människor....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar