Translate

onsdag 10 februari 2010

Jag var bra.


En gång i tiden var jag expert på att få killar att känna sej riktigt, riktigt manliga. Jag fick dem att se på sej själva och se saker som de kunde älska hos sej själva. Hos mej blev de stora, manliga, stabila och duktiga. Jag fick dem även att känna sej trygga nog att gråta, och inte skämmas över det.

En gång i tiden fick jag de flesta människor att känna sej sedda av mej. Det fick känna sej betydelsefulla och att de var viktiga. Jag såg in i deras ögon, hörde deras ord och var fullständigt närvarande i deras personliga utrymme. På så sätt har jag fått höra många hemligheter, fått många förtroenden, och jag har fått människor att växa.

En gång i tiden hade jag den fina fingertopp känslan för vad som passade sej. Visst kunde jag klampa i klaveret ibland. Men det var sällan någon tog illa upp, för de kände att jag var intresserad av dem på riktigt, inte bara nyfiken. Jag skrattade rätt, kom med skämt på rätt ställen och reagerade rätt.

All denna förmåga rann ut i fostervattnet. Med barnens antåg har jag tappat alla min dugligheter. Jag är bara klumpig, tankspridd, vimsig och opålitlig. Men den sista månaden har det hänt nåt. Jag har börjat hitta tillbaka till tanken igen. Jag har börjat kunna uttrycka mej så smått igen och mina förmågor börjar sakteligen komma lite, lite tillbaka. Jag har börjat kunna föra vissa konversationer igen, inte alltid, men ibland. Jag har börjat backa i min klumpighet så kanske om ett år är jag en spillra av mitt gamla jag igen.

För det är häftigt att kunna titta in i en människas själ. Det är häftigt att kunna ha empati och känsla - glad, arg, ledsen - i just denna stund. Det är häftigt att se människor inse att de är betydelsefulla. Det är häftigt att få dem att växa. Jag saknar mina färdigheter. Men det känns som om jag kanske, kanske kan hitta mej igen. Idag fick jag Marcelo att känna sej stor. Och då väcktes den där längtan tillbaka. Då klappade jag mej själv på axeln och tyckte att jag var duktig.
Då kom jag lite närmare mitt autentiska jag igen, efter fyra år av gravidites och amningshjärna.

Jag gillar mej när jag är bra!

Inga kommentarer: