Translate

lördag 13 februari 2010

Hjärnskakning

Det hördes ingen duns. Det var helt helt tyst i flera sekunder. Sedan kom skriket. Hon skrek och skrek och kunde inte sluta. Tårarna sprutade. Inget kunde lugna ner henne. Tillslut tystnade hon och jag kunde prata med henne. Allt var bra igen. Femton minuter senare satt jag i bilen med blinkande varningsljus, körandes mot rött med SOS Alarm i luren. I baksätet låg min dotter och sov. Tio minuter senare sprang jag in på akuten med två halvklädda tjejer i mina armar, utan jacka, utan väska. Stora N sprang efter mej. Inne i rummet kräktes det kaskader. Hennes ögon rullade runt. Kunde inte fästa blicken, svara på frågor. Och sen sov hon. Gick knappt att väcka. De stora runda kinderna var bleka och hon hade mörka ringar runt ögonen. De små knubbiga händerna använde hon som kudde och så frös hon. Marcelo kom. Läkaren gav sin dom och jag fick åka från sjukhuset med två barn istället för tre.

Jag packade väskan, lämnade barnen, köpte mat på McDonalds och åkte tillbaka till sjukhuset. Där låg hon med droppställning, bandage runt hela armen och tittade på Askungen. Sin vana trogen pratade hon knappt. Utstötte bara några gnälliga stavelser. Hela natten har hon och jag sovit tätt, tätt intill varandra, precis som när hon var liten. Min kropp formades som ett skyddande skal runt hennes i den lätt obekväma sjukhussängen. Varannan timma kom de in och väckte henne. Ögonen fick hon inte upp, men hon svarade på tilltal och lydde kommandon. Klockan åtta i morse kom läkaren in och vi fick åka hem.

Som mamma var det ett svårt val, men jag lämnade henne hos farmor och tog sonen till Linköping för att titta på Disney on Ice. Sedan hämtade jag mina tuffa små döttrar och äntligen kom vi hem.

Jag luktar illa. Jag är super dunder trött. Jag är stel. Jag är lågmäld.

Min dotter är lika vild och bestämd som vanligt. Hon spelar dataspel, klär ut sej till Tingeling och av gårdagens dramatiska händelse märks ingenting.

Barnens första hjärnskakning är avklarad. Nu hoppas jag slippa att ligga på barnavdelningen någon mer gång. Nu har jag provat det vid flera tillfällen. Nu kan jag det. Behöver inte testa igen.

1 kommentar:

Anonym sa...

Usch, vad hemskt. Hoppas hon känner sig bättre nu. Kram