Dumgummi

Idag upptäckte jag den. Jag var i Rådhuset i Norrköping. På stadsarkivets toalett. Jag hade inte märkt någonting. Inte känt något annorlunda. Men så var den där. Mensen. Som en kall klibbig påminnelse om hur det är att vara kvinna. Inte bara människa. Men just idag såg jag förvånat ner i mina blodiga trosor, höjde på ögonbrynen, blev lättad och förvånad på samma gång. Jag hade inte räknat med att få den nu. Men ack och oj vad skönt. Ett snabbt sms till Marcelo och en smilegubbe till svar.

För ett par veckor sedan, efter lite vuxen mys hände det igen. Klibbet stannade inte i påsen utan rann ut genom ett osynligt hål i gummit. Marcelo som nyligen beslutat att han inte vill ha flera barn blev tokig och svor på att aldrig mer ha sex. Det glömde han bort två dagar senare, och då hände det igen. Sedan dess har det varit nervös väntan på resultatet. Idag kom det. Blod i trosan och vi behöver inte köpa en större bil!

I bland är Gud god.

Han gav oss det vi ville ha. Tre bedårande, viljestarka barn. Inte fyra.

Jag röstar fortfarande på att han ska stänga butiken.

Undra om han är man nog att våga?

Vilket fall som helst är det dags för andra alternativ än dumgummi.