Det var inte lite svettig hemma träning. Ingen arbetsam promenad. Det var riktigt träning med riktiga ledare och riktiga människor i en grupp. Precis som jag vill ha det. Min kropp kändes ovanligt stor (läs fet), den var tyngre än vad jag mindes den. Musklerna var svagare och allt gjorde mer ont än vad jag kom ihåg. Marcelo frågade varför jag inte slutade att le när jag kom hem. Jag ler än.
Det är det här jag minns med lycka. Känslan under själva passet. Känslan innan jag äntligen går in i duschen. Känslan jag har nu som nyduschad. Idag ska jag återigen lägga mej naken, helt ren på nya lakan med muskler som är tunga och glada. Det var många år sedan. Alldeles för länge sedan. Den känslan är så obeskrivligt fantastisk!
Under ganska lång tid har jag byggt upp lusten att sätta igång igen. Jag har planerat - och de har spruckit. Jag har satt upp mål, som inte är gångbara men nu börjar jag mentalt bli redo för utmaningen. Min kropp har sagt ifrån, den har inte haft orken eller viljan att uppfylla det som min själ velat, och jag har lyssnat. Kommit med ursäkter men ändå undrat vad som är fel på mej. Delvis har jag också blivit lat. Och tung. Så för några veckor sedan hände nåt. Min trötthet förändrades. Och nu kunde jag gå iväg på min första träning. För mej som bor på landet är det guld värt att kunna vara i socknen, med mina grannar och kunna göra det jag drömt om i snart fem år. Att träna ordentligt igen.
Shit vad glad jag är! På torsdag tar vi nästa omgång. Tack idrottsföreningen härute som sysselsätter två av mina barn med fotboll, min sambo med innebandy och mej med aerobics och styrkeövningar. Jag älskar att bo på landet. Jag älskar att bo här. Nu ska jag plugga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar