Ensam och skäms

I bland känner jag mej så ensam. Inte ensam som allena, utan ensam om att göra som jag gör. I bland är jag en riktigt, riktigt usel mamma. Jag pratar med irriterad ton när det inte behövs och jag höjer rösten vid onödiga lägen och det senaste jag gör, har jag upptäckt, är att jag ständigt hotar.

-Städar ni inte kastar jag sakerna som ligger på golvet.

-Om du inte slutar kladda får du gå från bordet.

- Vi åker om tio minuter, om du väljer att inte klä på dej tills dess åker vi utan dej.

-Kan ni inte respektera när jag tittar på TV behöver inte ni heller titta på TV.

Och så där fortsätter det. Det verkar som om jag försöker få vår familj att fungera som en väloljad maskin. Allt ska ticka på i rätt tackt i rätt tid.

Men en familj är inte så. Det ska buffas och det ska stånkas. Det ska bli konflikter och tårar och kramar och pussar. Det är upp till mej att se till att konflikterna minimeras och att ge tid åt barnen att hålla på med saker som irriterar mej som; att påklädning ska ta tre kvart eller att de vill äta frukost i en timme bara för att. Men jag är inte så bra på det. Jag blir irriterad, fast jag inte borde. Jag tycker att när vi klär på oss så gör vi det och ingenting annat. Sen kan man leka. Barnen håller inte med. Inte någon av dem. Jag tycker att man sitter vid matbordet och äter ordentligt. Det betyder inte att med flit hälla ut mjölk och sedan dra händerna igenom för att se vilka mönster det blir. Barnen håller inte med om det. Där emellan kan det lekas, tycker jag. Efter vi gjort det man ska då busar vi tillsammans, sparkas boll inne, målar på magen med vattenfärger, klipper papper, bygger kojor, drar ut studsmadrassen och göra konster, sätter upp hinderbanor med mera, med mera.

Jag undrar om jag stressar mina barn? I mitt vokabulär förekommer orden "vi är sena", " nu skulle vi varit framme" och " sätt fart" ganska ofta.

Jag vet att andra mammor också säger att de tappar tålamodet på sina barn, jag vet att andra mammor också säger att de skyndar på, blir galna och höjer rösten åt sina barn. Men ibland känns det som om jag är den enda i hela världen som misslyckas med att hålla lugnet och inte kan tygla mina känslor. Det känns som om jag är ensam i världen med att använda min storlek, min intelligens och min pondus till att få min vilja igenom med tre små barn, alla under fem år. Skamligt.

Bland mina vänner finns det de som uppfostrar sina barn på ett sätt jag förstår, andra inte, men det alla har gemensamt är att de är omtänksamma, kärleksfulla och extremt måna om sina avkommor. Det känns som de aldrig gör lika mycket fel som jag gör. När vi pratar om det intygar de såklart att de gör lika många misstag som jag.....men det känns inte så.

Nu är jag inte ute efter barn som är extremt väluppfostrade. Jag tycker de ska vara lite oborstade, skitiga, levnadsglada, fria och vilda. Ibland. I rätt lägen. Jag gillar inte när de välter ner allt på alla hyllor i affärer eller restauranger. Då tänker jag tyst för mej själv .....jag vet att jag inte uppfostrat dem så här, Jag vet det men varför kan de inte lyssna på mej? Det känns som det alltid är jag och mina barn som hörs och syns mest.

Kanske är inte sanningen så. Men ibland känns det så. Då känner jag mej ensam. Jag känner mej en aning misslyckad. Jag skäms över mina brister i mitt mammaskap och jag skäms att jag inte kan kontrollera mina röstlägen och mitt språk bättre. Härom dagen sa jag till ett av mina barn:

-Du gör mej arg! Jag skäms. För visst blev jag arg. Men det är ju bara jag som reagerar, och jag väljer ju hur jag vill reagera. Barnen kan inte göra mej argsint, det är min reaktion. Jag skulle kunnat valt någonting annat, och jag hade inte behövt lagt skulden på barnet.

En del av mina kompisar förstår inte vad jag pratar om. Men lika hett som jag älskar kan jag också bli arg. Mina känslor är stora och mäktiga och inte alltid så lätta för en treåring eller en snart tvååring att förstå. Inte ens jag förstår dem ibland. Så hur ser jag ut i deras ögon? Är jag stor och farlig? Eller är jag en rytande drake? Det kan bara barnen svara på och ibland säger de att jag är så arg.

Jag kan inte vara ensam om att känna så här. Jag vill inte vara ensam om att känna så här. Jag tycker inte om mina dåliga sidor. Jag vill sudda bort dem och vara den starka, glada mamman, som jag är mestadels av tiden. Förutom minutrarna innan läggdags, då städningen inte fungerar eller strax innan dagis, då vi alltid är sena. Eller de dagar när jag är riktigt, riktigt trött.

Det är inte lätt att vara jag. Det är inte lätt att vara mamma.

Mina älsklingar i poolen för två år sedan. Hur kan man någonsin bli arg på så bedårande barn?